Konsten att fåfolk att mötas

Man får hålla i sig när Emelie Perssons lilla vita golf skumpar fram över leråkern som utgör infarten till ABF:s lokaler i Hagfors.
– Det är kommunens mark. Men huset är ju vårt. Så de vill inte göra något och vi kan inte, säger Emelie Persson.
Men hon säger det med ett leende och leråker till trots råder inget tvivel om att hon är stolt över sin arbetsplats. Här, i en gammal skola, huserar ABF Hagfors. Och innanför tegelväggarna sjuder det av aktivitet och framtidstro.

När lilla Hagfors, mitt i den värmländska urskogen, nyligen firade internationella modersmålsdagen var inte mindre än 28 språk representerade. Här finns sedan länge många människor som av olika anledningar lämnat sina ursprungsländer. Samhället rymmer bland annat ett boende för ensamkommande unga män mellan 17 och 25 år. Men här bor också många ensamma kvinnor, med eller utan barn. En del av dem har kommit till Sverige utan familj. En del har män som arbetar på annan ort.
– De kan bli väldigt isolerade. Tänk själv att du kommer till ett land där du inte alls är säker på hur man ska bete sig. Hur gör jag en sådan enkel sak som att gå och handla? Då vågar man ju knappt gå utanför dörren, säger Jessica Bäckman verksamhetsansvarig på ABF Norra Värmland.

Jessica Bäckman lärde känna Emelie Persson under sommaren 2010 när de ansvarade för en kulturfestival för unga och övernattade tillsammans med ungdomarna. På småtimmarna började de fantisera om ett kulturhus i Hagfors. Under hösten var Emelie Persson, som är utbildad konstnär, arbetslös. Genom arbetsförmedlingen fick hon praktik hos Jessica Bäckman under en månad. En månad blev en månad till och under den här tiden kläckte Emelie idén som skulle bryta isoleringen för några av Hagfors ensamma kvinnor. Men som också skulle bli upprinnelsen till det mångkulturprojekt som nu växer i det snart färdiga kulturhuset.
– Min mormor brukade gå iväg till ett stick- och virkkafé. Ett sådant ville jag starta.

Via SFI (Svenska För Invandrare) lockades åtta kvinnor med olika ursprung till den första träffen. Några äldre infödda damer lät också nyfikenheten vinna över rädslan för det okända och tog sig till biblioteket där kaféet hölls.
– Här möttes Amina 17 från Somalia och Anna-Greta 68 från Hagfors och började hjälpa varandra med stickningen och helt plötsligt satt de där och berättade om sina liv för varandra. En kvinna virkade på filippinskt vis och tanterna vart ju helt vilda. Alla ville lära sig. Helt plötsligt började man säga hej till varandra i affären. Det hände så mycket.

Berättelserna fullkomligt sprutar ur Emelie Persson. Hon beskriver också en ung kvinna vars man fått jobb i Göteborg och som var ensam i Hagfors med sin lilla son, knappt ett år gammal, utan sociala kontakter och med bristande språkkunskaper.  
– Några tanter, som först var lite skeptiska till om de skulle våga sig in bland alla de där ”mörka”, gick till slut med på att ansluta sig till kaféet. Det tog tio minuter, sedan nästan slogs de om att få leka med den lilla pojken och hjälpa mamman att ta hand om honom. De fick riktig barnbarnsfeber och vips hade hon en hel uppsättning barnvakter.

Emelie Persson blev kvar på ABF. Hennes stick- och virkkafé inspirerade till att göra något större på temat mångkultur. Här fanns ju gott om nationaliteter och många låg på och ville ha gemensamma aktiviteter.
– Och tanken är ju att förslagen ska komma från dem som ska utföra aktiviteterna. Vi kan ju inte sitta här och hitta på. Här finns så många boende som vill så mycket, säger Jessica Bäckman.
– Mat är ju en sådan sak. Nu när vi arrangerade internationella modersmålsdagen till exempel, så frågar man om någon kan fixa lite fika, då får man liksom 40 olika sorter från alla håll, fyller Emelie Persson i.

Jessica Bäckman bestämde sig för att söka EU-pengar och dra igång ett riktigt mångkulturprojekt med Emelie anställd som projektledare på halvtid. Andra halvan av hennes heltidstjänst utgörs av en visstidsanställning som finansieras som nystartsjobb. För Emelie är det en sorts revansch.
– Tänk dig, jag är utbildad konstnär och alla sa att det kan man ju inte leva på. Nu får jag jobba med det jag är utbildad till. Jag är till och med galleriansvarig. Det låter väl flådigt.
Hon skrattar, men hennes chef, Jessica Bäckman ser allvarlig ut när jag frågar vad som händer när Emelies projektanställning löper ut i augusti.
– Då får det bli en ny lösning. För henne släpper jag inte. Och det känns som om det här projektet bara är inledningen till något större, säger hon.

Under våren 2011 fick ABF Hagfors sina nya lokaler i en gammal grundskola som en gång sångerskan Monica Zetterlund gick i. Innan dess låg ABF:s kontor inklämt ovanpå ett hotell och lokaler för cirklar och kurser fick de hyra. Nu fanns helt plötsligt helt nya förutsättningar.
– Men det har varit mycket jobb. Det var så kusligt när vi kom hit. Som efter en naturkatastrof. Skolböckerna låg framme som om bara eleverna rest sig upp och gått.
Nu har det städats och målats och fejats och det kulturhus Emelie Persson och Jessica Bäckman fantiserade om är på väg att ta form. Här finns en av Sveriges största dansstudios i den gamla aulan, en hantverksbutik och i korridoren på bottenplanet hänger massor av fina tavlor gjorda av lokala talanger.
Och i ett av de gamla klassrummen, som Emelie Persson och henne arbetskamrater precis målat färdigt i vitt och mörkt azurblått, ska det bli en fortsättning på stick- och virkkaféet. Det fick tyvärr stryka på foten när det blev för mycket att göra med det nya huset.
– Det ska bli en mötesplats för folk från olika länder som vi ska fylla med det de själva vill ha där. Vi har redan fått en vävstol, men sedan kommer vi att köpa in vad som efterfrågas. Det mesta är möjligt. Och behovet och viljan finns här i Hagfors. Verkligen.