– Letar du efter något särskilt?
– Nej jag tittar bara, svarar jag rutinerat på äkta svensk manér. Plötsligt minns jag vad turkarna brukar hojta efter oss nordbor som försäljningsknep: ”Bara titta – inte köpa!”. Jag går runt bland kläderna och tittar – eller snarare låtsas titta – för det enda jag kan tänka på är huruvida expediten följer mig med blicken. Jag funderar över om jag borde förflytta mig från de snygga jeansen snart ifall hon tänker gå dit.

För sent, hon står redan där. Jag frågar om det finns större storlek än 36. Det finns det inte. Jag känner en svag lättnad över att jag nu slipper stå och svettas i provhytten. Expediten skådar mig dock från topp till tå och utbrister:
– Men du kan ju ha storlek 36, det är jag alldeles säker på!
Jag skrattar avfärdande medan expediten håller fram de tajta stuprörsjeansen framför mig.
– Det är nog ingen idé, försöker jag och känner mig underlägsen.
– Prova dem! envisas expediten. De töjer sig!

Jag önskar jag kunde göra som i Turkiet, vifta avfärdande med handen och med huvudet högt gå vidare till nästa affär. I stället traskar jag lydigt till provhytten och påbörjar det gympapass det innebär att försöka få på sig ett par nytvättade för små jeans. Även om de töjer sig känns det som en fördel att kunna stänga gylfen.
– Hur sitter dem? kvittrar expediten utanför.

Jag gör jag en sista ansträngning att få på mig dem – tills en söm spricker och knappen flyger in i väggen. I panik piper jag att jag inte är klar än. Så fort expediten avlägsnat sig smyger jag ut, viker ihop de halvtrasiga jeansen underst i högen och skyndar diskret ut på gatan.
Någon som känner igen sig? Eller är det bara jag som är en sån totalmesig kund?

Helena Lundberg
Arbetsforskare och författare