”Ja, men Bettan, jag är ju bara 21, inte vill jag vara en tant!” säger hon missmodigt.
På väg hem från jobbet, funderar jag på det här med ordet tant.
I min barndom på 60-talet, då vimlar det nämligen av tanter i det västerbottniska samhället!

Där finns till exempel tant Mary som har tillbringat många år i Amerika och har halsband av bärnsten och är så vacker.
Egentligen kommer hon från Stockholm och är lite som en främmande fågel bland alla de övriga mammorna, ungefär som en kanariefågel som har flugit fel och hamnat i en flock med gråsparvar.

Bara hundra meter från Mary bor tant Sylvia.
Sylvia, som är mamma till tre pojkar, tycks alltid vara glad och till och med när hon pratar låter det som om hon skrattar.
Hon är gift med en storvuxen gruvarbetare; kokar egen saft och har ett trädgårdsland som hon vårdar ömt.
Tant Sylvia och hennes man är dom första på vår gata som skaffar sig en tv-apparat och det händer att hon ropar in oss barn och säger att vi får komma och titta på testbilden!

Alldeles intill Sylvia bor tant Margareta.
Hon är en annorlunda kvinna som alltid går klädd i långbyxor, och hon älskar allt som har med böcker att göra, ja, i timmar kan hon sitta i soffan och högläsa för sin dotter och hennes kamrater.
Margareta arbetar på biblioteket och vet på pricken vilket lånenummer som tillhör vem och vilka sorts böcker man tycker om, men det allra bästa med henne, det är att hon att hon behandlar oss barn som vore vi nästan vuxna.

En gång visar hon mig en tidningsartikel där en stilig advokat från Skellefteå syns på bild och hon säger att han, den mörkhårige advokaten, ser så ”viril” ut.
Alldeles säker på vad ordet viril betyder är jag inte – det låter mer som en slingerväxt – men efter detta är det är som om vi delar en liten hemlighet, Margareta och jag.

Och där finns flera tanter: tant Marianne, tant Elsy, tant Dagny som röker Bill cigaretter, tant Svea, min egen mamma som av mina kamrater kallas för tant Ann-Gerd, och så tant Ann-Britt, som bakar världens godaste bullar!

Å, alla ni underbara sextiotals-tanter som var och en – och utan att veta om det – har präglat min och mina kamraters uppväxt, ni ska veta att ni har som ett eget litet vardagsrum i mitt hjärta.
Ett rum fyllt med barndomens tanter!

Det , är vad jag tänker på, den där kvällen när jag susar hem från jobbet.

Elisabet Nilsson
Bloggare och jobbar på butik i Halland