Återigen står våra barn sjuka och bostadslösa som daglönare med mössan i handen och bockar för överheten!

Alla måste klara sin försörjning, ha en bostad, kunna bli sjuk och gammal. Under decennier har vårt land genomgått stora förändringar från ett samhälle där de välbeställda dikterade villkoren, till ett samhälle där dom välbeställda tillsammans med dom mindre välbeställda skapade ett samhälle som gynnade stora grupper i samhället. De politiska partierna hade en klar politisk ideologi där det framgick ifall man var för eller emot att alla skulle vara med och dela på de kostnader som trygghetssystemen utgjorde.

Dagens arbetsmarknad har återigen hamnat i en situation där medborgaren tappat sin trygghet vid arbetslöshet och försämrade arbetsvillkor. Den svenska modellen med kollektivavtal ersätts med oreglerade arbetstider och outtalade rättigheter som anställd. Många kommer ut i arbetslivet som daglönare på något bemanningsföretag eller till företag som projektanställer i stället för att erbjuda fasta anställningar. Den största gruppen arbetslösa utgörs av unga och personer med invandrarbakgrund.

Bostadsmarknaden lider av ett underskott på bostäder där utbudet bostadsrätter överstiger antalet hyresrätter. Ett dilemma då det krävs fast anställning och eller/hög lön eller förmögna föräldrar för att förvärva en bostadsrätt.

Den borgerliga regeringen införde en sjukförsäkringsreform 2008 som endast gäller de som har ett arbete, de övriga tvingas vid sjukdom gå till socialkontoret och ansöka om socialbidrag. Utan arbete kan man inte få någon bostad och utan sjukförsäkring och a-kassa står man utan all form av trygghet.

Det har vuxit fram en politikeradel som totalt tappat det ideologiska fotfästet. Man ställer grupp mot grupp i samhället och banar vägen för populistiska partier av högerextrem karaktär vilket är förödande för ett samhälle.  Jag kan bara ge ett gott råd och det är att organisera sig politiskt och ansluta sig fackligt för att ta tillbaka de rättigheter lönearbetaren går miste om.

Man får de politiker man förtjänar och förhoppningsvis växer det fram en framtidstro hos de unga där man ser marknaden underordnad individen. Kanske vore det dags att damma av den ideologiska kompassen hos de äldre och samtidigt väcka intresse för ett politiskt engagemang hos de yngre?

Christer Cederlöf
Lagerarbetare och medlem i Handels