När jag blev pappa första gången svalnade intresset att flänga runt på det sättet, för att försvinna helt vid nedkomst nummer två. Fokus hamnade helt naturligt på de små. Nu däremot, har barnen kommit upp i de åldrarna där gamla reserutiner kommer till användning. I somras åkte vi till Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Mycket går att känna igen, och då talar jag såklart om de vuxnas beteende.

När jag sätter mig i bilen kommer en välbekant känsla över mig. Viktiga frågor måste dryftas: Är biljetterna nedpackade? Har vi med oss dricka? Hela resan är förväntningarna skyhöga. Vad kommer vi att få uppleva? Vilka minnen får vi bära med oss? Från stereon dundrar hits från Astrids sagor för att höja stämningen, likt favoritbanden man tidigare år var på väg för att se.

Vid ankomsten råder förvirring. Hur fungerar allt på campingen? Vad får vi för grannar? Skit i det nu! Stå på, vi måste in till området där allt händer! Växla biljetter mot armband, för att därefter ta del av underhållningen. Snurriga huvuden far fram och tillbaka. Kartan över området stämmer inte överens med ens egen uppfattning, och tiderna på schemat går aldrig att pricka in. Mat- och dryckespauser måste klaffa för att humöret ska hålla hela dagen. Medvetet skippas vissa föreställningar: Äh, det kan vi se i morgon. Eller nästa år. På kvällen drar sig alla tillbaka till campingen. När barnen somnat smyger de vuxna ut för att tjuvröka och dricka alkohol, precis som i unga år då de gjorde detsamma i skymundan för sina föräldrar.

På morgonen vaknar campingområdet ur sin slummer. Folk är yra, och alla gör sitt bästa för att göra dagen mindre krånglig än igår. Allt fungerar smidigare, en viss vana kan skönjas, och kvällen, liksom natten och följande morgon bjuder inte på några överraskningar, utan känns redan som upprepningar. Vi kan det här nu. Alla är mätta på sina nya intryck. Det enklaste är att rafsa ihop allt vi använt de senaste två dygnen och knöla ner i närmsta soptunna.

Hemfärden känns till en början skön, för att när vemodet kickar in förvandlas till separationsångest. Ett sorgset stråk syns i blicken på alla inblandade. Vi längtar tillbaka, eller till nästa gång. Och då ska vi minsann göra si och så, för att inte missa något. Som tur är får vi chansen att göra om allt. Vilket vi naturligtvis gör, med i stort sett samma beteende.

Mikael Strömberg
Servicetekniker på matleverantören Mat på jobbet och skriver böcker