Jobbade på a-kassan… blev arbetslösa

Det är en fredagsmorgon i slutet av mars på Fackens Hus i Halmstad. Innanför de gula tegelväggarna har arbetsdagen nyss börjat för Malin Strivall och Maria Nilsson på Byggnads a-kassa. Inom en timme ska utredningen om a-kassan presenteras via videolänk för alla a-kassans kontor runt om i landet. Kanske ska någon tjänst försvinna, kanske ska något effektiviseras. De anställda i Halmstad är inte speciellt oroliga. De har ju ett så välfungerande kontor.

Malin Strivall och Maria Nilsson sitter i korridoren när chefen för a-kassan kliver in på kontoret, i sällskap av en annan man. Allt är inte som det ska. Malin Strivall känner det i magen.

Den andra mannen visar sig vara Byggnads personalchef som har kommit ned från Stockholm. Sedan går det fort. Utredningens förslag är att lägga ned Halmstadskontoret. På det sättet ska Byggnads a-kassa effektiviseras.
− Jag hade inte en tanke på att det skulle hända. Inte i min vildaste fantasi, säger Malin Strivall som minns den där fredagsförmiddagen som i går.

Nu har ett halvår gått. I stället för att ta lunchrast på Andersbergsringen 104 dricker Malin Strivall en kopp kaffe hemma vid köksbordet. Bredvid sitter de tidigare kollegorna Maria Nilsson och Claes Berlin. Sista arbetsdagen var för mindre än ett par veckor sedan.
− Jag kände det redan förra veckan, att man saknade kollegorna väldigt mycket. Tro det eller ej, det är faktiskt så, säger Claes Berlin och skrattar medan han vänder blicken mot sina, nu före detta, kollegor.

De minns några omvälvande månader. Först kom chocken den där fredagen i mars. Sedan var det bara att försöka kämpa emot nedläggningen med näbbar och klor. Men kontoret skulle läggas ned. De anställda förstod inte varför just deras kontor skulle försvinna. Siffrorna de sett var tveksamma och mycket var ologiskt.

Hela tiden skulle jobbet skötas. Frustrerade arbetslösa byggnadsarbetare skulle få hjälp med sin ersättning, samtidigt som handläggarna visste att de själva skulle hamna i samma situation.
− Det är aldrig roligt att ta hårda ord när man mår jättedåligt själv, säger Malin Strivall.

De andra nickar med. Men de kan också titta tillbaka på de hårda samtalen med glimten i ögat.
− Vi har lärt oss många nya ord, säger Maria Nilsson och de andra skrattar instämmandes.

Samtidigt som förhandlingarna med facket sköttes och man såg till att få rätt avtalsenliga förmåner närmade sig sommarsemestern. Då kände a-kassehandläggarna i Halmstad att stressen började byggas upp. Semestern blev inte vad den brukade vara.
− Jag gick bara och tänkte att jag kunde jobba i stället, säger Malin Strivall.

De berättar att vardagen flöt på som vanligt. Det var ingen idé att börja deppa. Men till slut var tiden inne och det var dags att gå hem från jobbet för sista gången. Plötsligt stod nio handläggare på a-kassan arbetslösa i Halmstad. En stad där sådana jobb inte växer på träd. Vad skulle man nu göra? För att fortsätta med samma yrke är en flytt nödvändig. De hade ju fått förfrågan från Byggnads om att jobba i Borlänge, Umeå eller Stockholm. Men alla tackade nej.
− Det går ju inte att komma hem och säga att ”nu ska vi flytta till Umeå”. Det var nog ingen som reflekterade över det överhuvudtaget, säger Claes Berlin efter att ha fyllt på kaffekoppen igen.

Alla är överens om att de vill jobba i Halmstad. Därmed måste de kanske byta bana helt. En av de gamla anställda har till exempel redan börjat jobba i restaurangbranschen. Malin Strivall har också fått en ny tjänst. Vid köksbordet berättar hon att hon ska sköta ekonomin på en firma i staden. De andra gläds med henne.
− Man är ju jätteglad för de som får jobb, säger Maria Nilsson.

Hon, Claes Berlin och flera andra tidigare anställda är arbetslösa. De dammar av sina cv:n, skriver personliga brev och skickar ut jobbansökningar. Till sin hjälp har de en jobbcoach, som en förmån genom kollektivavtalet. Vad de vill arbeta med är en svårare fråga.
− Jag behöver nog landa fortfarande, säger Maria Nilsson. Man kan ju jobba bara för att försörja sig, det löser sig alltid. Men vad jag verkligen vill jobba med och känna mig engagerad i, det vet jag inte än.

Claes Berlin försöker tänka positivt.
− Jag är väl en obotlig optimist. Nu när jag väl har slutat jobba och gått över den gränsen börjar något nytt. Då känner jag att det är en utmaning och det är spännande att se vad framtiden har att ge, säger han.

Ibland är det svårt att vara munter. Det är konstigt att inte ha ett jobb att gå till, berättar de. Claes tycker att det känns lite suspekt att vara hemma på dagen. Att träffa folk ute på stan. Det blir så många frågor.
− Ordet arbetslös är så negativt. Det är fruktansvärt när folk frågar om man är arbetslös, ”nej det är jag inte, jag är arbetsbefriad” säger jag, berättar Maria Nilsson.

Eftersom arbetsgivaren gav dem extra lång uppsägningstid är de arbetsbefriade till början av nästa år. Full lön till dess gör att de slipper söka a-kassa på ett tag, även om just det inte är någon match för dem.

− Vi har ju fördelen att vi kan det här med regelverket och alla papper, säger Maria Nilsson.

Visst finns det positiva saker. Maria Nilsson får mer tid med sina hästar, Claes Berlin hinner jobba lite på huset och gå längre sträckor med hunden. Malin Strivall, som inte börjar på sitt nya jobb förrän nästa år, passar på att åka på en långresa med familjen. Men det är inte som att ha ett jobb. Att träffa kollegorna och ta en kopp kaffe i fikarummet i stället för vid Malin Strivalls köksbord.

Nu gäller det att se framåt, att hoppas på ett arbete. Men de har fortfarande inte repat sig från beskedet de fick den där fredagsmorgonen i mars.
 − Jag har inte alls den känslan i dag att jag är stolt handläggare. Jag är någonting som man har slängt på soptippen och det känns inte alls bra, säger Maria Nilsson.