Vi har åtta timmar att spendera innan flyget ska lyfta för hemfärd och nu sitter vi där i den stora parken och tittar ut över en aldrig sinande ström av människor som kommer och går.
Inte långt ifrån oss tömmer en renhållningsarbetare papperskorgar och precis hela tiden blir mannen avbruten av turister som vill veta vägen hit eller dit. Mannen studerar deras kartor, pekar och förklarar och önskar dem en trevlig dag.
Det slår mig, att alla som han har pratat med, går därifrån med ett leende på läpparna.
”Tänk, vilket viktigt arbete han har, han är verkligen rätt man på rätt plats!” säger jag.
”Mmm”, säger den tonåriga reskamraten.
Hon låter måttligt intresserad.
”Ja, men titta, hur han tar sig tid!” säger jag.
En ung kvinna har problem att hitta till Albert Hall.
Genast släpper mannen vad han för händer, ger förslag på alternativa vägar, ja, men ditåt kan hon gå!
”Anyway, it´s a nice day for walking!” säger han leende och kvinnan tackar och går sin väg.

Så där håller det på och jag lutar mig bakåt och tänker på hur oändligt mycket det betyder, det där vänliga, vardagliga.
Och jag tänker på människor som har gjort skillnad i mitt liv.
Korta möten som har satt spår.
Så där som sjuksköterskan som satt vid sängkanten och ömsint strök på ovansidan av min hand. Det var då när jag just hade vaknat upp från en operation, hade ont och mådde illa.
I den stunden betydde hennes hand mot min hur mycket som helst.
Hon satte avtryck.
Eller Bernadine, 83 år, som visade barnbarnet och mig själv vägen till Portobello Road och som sedan stod där och småpratade en stund och lät mig ta en bild av hennes vackra stråhatt (just då ville barnbarnet sjunka genom jorden, så pinsamt med en mormor som stannar och pratar med vilt främmande människor!), ja, Bernadine satte också avtryck.
Eller affärsbiträdet i det lilla bageriet i Bretagne i Frankrike, hon som såg min osäkerhet när jag på knagglig franska skulle köpa bröd och som bemötte mig med sådan värme och respekt. Dagen därpå möttes vi helt hastigt vid havet, hon hade sin hund med sig och sa att han hette Monsieur.
Inga långa möten var det, några minuter bara, ändå finns dom här människorna kvar, ja, sitter där tillsammans i mitt hjärtas finrum och vickar på tårna.

Det är precis vad jag tänker på den där soliga söndagen i september, i Hyde Park i London.

Elisabet Nilsson
Bloggare och jobbar på butik i Halland