Med fjärrkontrollen i ena näven och chipsskålen i andra gläds du åt en stillsam kväll, bara du och TV:n. Underbart! Du skulle inte vilja byta med någon i hela världen… Tills du hör musik, skratt och glada röster från grannen. Vad lyckliga de verkar! Du tittar dumt in i TV:n, chipsen har tappat smaken och plötsligt känns inte fredagskvällen lika underbar längre.

Varför jämför vi oss ständigt med andra? Måste vår framgång alltid relateras till andras och hur kan någon annans glädje ta udden av vår egen?

Självklart jämför vi oss även med personer vi anser har lyckats sämre för att på det sättet känna oss bättre själva. Det är knappast en slump att folk frossar i skvallertidningar eller följer program som Lyxfällan och Outsiders. Plötsligt känner vi oss väldigt normala och våra problem faller i skuggan av dessa människors öden.

I min forskning om servicearbetare som anses ha låg status, möter jag personer som också gör jämförelser med andra. Ett sätt för kassörskan i den lokala matbutiken att förhålla sig till nedlåtande kunder och frågor om vad hon egentligen vill med sitt liv, är att jämföra sig med ”sämre” personer eller arbeten längre ned i hierarkin, arbetslösa eller arbetskamrater som gör ett ”sämre” jobb. Studier visar även att servicearbetare jämför sig med personer högre upp i hierarkin som de menar bara tänker på pengar, karriär och bränner ut sig – till skillnad från dem själva som prioriterar familjen och vet vad som är viktigt i livet.

Oavsett om vi jämför oss med bättre eller sämre, hur kommer det sig att vår lycka tycks så beroende av hur andra har det? Och hur gör vi för att sluta jämföra oss, att uppskatta vårt eget liv utan att luras av andras välputsade fasader?

Helena Lundberg
Arbetsforskare och författare