”Fas 3 – ett sätt att bli bortsorterad”

Wanja Olssons morgonrutin skiljer sig inte från många andras. Hon går upp, tvättar sig, äter frukost, och beger sig till jobbet. När hon 60 år fyllda ser tillbaka på sitt liv är hon nöjd. Barn blev det, flera stycken och hon har försörjt både dem och sig själv. Hennes man har hjälpt till, men efter många år som golvläggare i fastigheter med asbest har han blivit lungsjuk och är numera sjukpensionär. Wanja Olsson kände att hon hade ett värde. Det var tills hon blev placerad i regeringens sysselsättningsåtgärd för arbetslösa, Fas 3.
– Här blir man liksom osynlig. Det finns en massa regler för hur jag måste bete mig, men jag får inte ha en egen vilja. Fas 3 är en sista anhalt, en modern institution för dem som behövs sorteras bort ur samhället, säger hon.

Till skillnad från andra som går till jobbet kan Wanja Olsson inte tänka ”jag får ju i alla fall lön”. Den ersättning hon får kommer från staten via aktivitetsstöd, runt 8 000 i månaden för heltid. För arbetsgivaren är Wanja Olsson inte bara gratis arbetskraft. De får 5 000 kronor i månaden från staten för att ha henne där. Men arbetsgivaren får mer än så. Arbetsgivaren tar årligen emot mellan 360 000 och 600 000 kronor för Wanja och hennes kollegor, som själva sköter  en second hand-butik.

Wanja Olsson har varit med och byggt upp affären. Herr-, dam- och barnkläder, glas, tallrikar, vaser, mattor, tavlor och böcker fyller den gamla kyrkan till brädden. Allt är skänkt. Wanja Olsson och arbetskamraterna har sorterat, tvättat, ställt upp och prismärkt. Wanja Olsson jobbar mest i kassan. Hon trivs. Det är nästan som att vara sin egen. Ändå långt ifrån.   
– Man är inte värd någonting. Och vad är det för snack om att vi behöver sysselsättning. Jag kan sysselsätta mig. Vad jag behöver är ett jobb med lön. Inte att vara någon annans kassako. Det känns som den moderna tidens slaveri. Fas 3 skapar arbetslöshet. Vem anställer när de inte behöver? Hur tänkte man?

Snart måste hon byta arbetsplats. Den som är i Fas 3 får inte vara på samma ställe längre än två år. Wanja Olsson har ingen aning om var hon kommer att hamna. Det kryllar inte av arbetsgivare där hon bor. Hennes nuvarande arbetsgivare däremot tar emot en ny Fas 3-are.
– Under mina år här har Fas 3-are kommit och gått, säger Wanja Olsson.

Nu räknar hon ner till pensionen. Men för sina barn hoppas hon fortfarande. Mest oroar hon sig för ena dottern, som också är i Fas 3.
– Visst kan hon flytta om hon får jobb någon annanstans, men hur ska hon få bostad i den nya staden? Man kan ju inte stå i kö för en hyresrätt på varenda ort i landet. Hon har ju barn som måste flytta med, så inneboende eller vandrarhem är inget alternativ. För mig är det kört att få ett jobb med lön. Jag längtar till pensionen. Då blir jag äntligen fri. Pengar har jag ju ändå inte.