För svenskar är tonåren ofta tiden då de super, slåss, knullar runt, och testar droger. Sen kammar sig väl de flesta, skaffar jobb och ”mognar” (eller ”blir tråkiga” beroende på vad man föredrar). I Kina är det tvärtom. Tonåren är för många ett munkliv: Dagar, kvällar, helger pluggar de. Däremellan vallas de mellan aktiviteter som deras föräldrar bestämt åt dem, som klassisk fiol, piano eller kinesisk poesi.

För den unge Wang innebär en stulen natt av dataspel samma känsla av vild frihet som ett topless tequila-race på Ibiza för en svensk 16-åring. Fortfarande på gymnasiet är kinesiska elever ofta förbjudna att ha förhållanden. De flesta hinner hur som helst inte med att hångla för allt plugg. Även på universitetet har livet en stark bismak av att vara internerad. Högskolorna är bokstavligen bakom höga murar, där studenterna sover, äter och pluggar.

Det är först i yrkeslivet de blir introducerade i dålighetsliv. Det är i yrkeslivet de prasslar med älskare och älskarinnor och springs på bordeller. Det är i jobbet kineser förväntas stafettshotta sprit och sjunga karaoke hela nätterna med affärskontakter och partitjänstemän. Många kommer ut från universiteten äppelkindande och okyssta och förvandlas på kort tid till putmagade korrupta byråkrater.

Men vem är lyckligast då? Ja, svenska tonåringar är ju dokumenterat miserabla små ångespaket, varken sprit eller sex verkar hjälpa (snarare förvärrar det ofta ångesten). Men även kinesiska ungdomar är emo: I en undersökning sa 84 procent av kinesiska gymnasieungdomar att de kände sig deprimerade och stressade. Oavsett om de är i öst eller väst är baken bak.

Ola Wong
Frilansjournalist bosatt i Peking