En man full av solidaritet och tatueringar

Rasken Andreasson har en egenhet. Om det ligger en mask på vägen lyfter han bort den till en gräsmatta. Varför chansa och gå förbi, masken kanske har känslor, kanske blir han själv en mask i ett annat liv. Då hade han velat bli behandlad så. Som med människor.
– I dag behöver du mig, i morgon behöver jag dig. Man behöver inte krångla till det mer, säger Rasken Andreasson.

Rasken jobbar som ombudsman på den socialpolitiska organisationen Verdandi, i kretsen som heter Fyrstad och täcker Trollhättan med omnejd. Sedan fyra år ordnas soppkök på torget. Varje tisdag och torsdag. Året runt. Redan innan dagen ljusnat har kollegan Bibbi börjat röra i grytorna. Hon heter egentligen Britt-Marie Nordström, men ingen kallar henne det. Hon samlar på kokböcker, men experimenterar hellre. Det blir olika soppor varje gång.
– De som kommer behöver näring, både proteiner och kolhydrater. I dag blir det en salig blandning av kallskuren skinka, morötter, potatisklyftor, broccoli och rödlök. Men det är ärtsoppan som går åt mest och den har jag börjat variera. Vi har några muslimer som äter, så jag har i kycklingkorv ibland.
En del av maten köps av Verdandi, mycket skänks av butiker.
– Och ibland av privatpersoner som fått över från någon fest, säger Rasken.
Senaste gåvan, 105 paket kokos- och chokladtoppar.

Strax före 12 är sopputdelarna framme på Drottningtorget. Reser marknadsståndet framför bankkontoret som gör reklam för sparformer inför folk som inte har något att spara. Tänder gasolplattan. River av hushållspapper till servetter. Ställer fram senap, allroundkrydda och baguetter. Chokladtoppar till efterrätt.
– Det är spartanskt, men vi serverar på porslinstallrikar och med riktiga skedar. Lite värdighet ska det vara, säger Rasken.
Snart hoppas de på att få en serveringsvagn så att de kan stå inomhus, säger de och minns en vinterdag med 26 minusgrader.
– Då var det kallt vill jag lova. Som minst har nio personer kommit, som mest 52. Jag brukar koka 30 liter soppa, men nu har det varit en period då det bara gått åt en gryta. Det har varit kallt och regnat, säger Bibbi.

Soppkökets gäster är missbrukare, hemlösa, pensionärer och ensamma. Några kommer förbi på sin lunchrast mest för att visa sitt stöd, andra är påtända. Bibbi är tjenis med de flesta, lägger en arm runt dem, frågar hur de mår.
– Jag mår bra, jag har fått ett par pilsner i mig, säger en av stammisarna och sätter sig med tallriken ärtsoppa på bänkraden utmed torget.
– Jag är en fattig sjukpensionär, så soppan drygar ut kassan. Och så är det en trevlig gemenskap, säger en annan.
Ärtsoppan tar slut och den tomma grytan fylls med vatten så att resterna inte torkar in. Grönsakssoppan är inte lika populär och får frysas in. Bibbi åker tillbaka till köket där diskmaskinen är trasig och handdisk väntar.

Det är över 30 år sedan Rasken började jobba på Verdandi, lika länge har han varit med i Handels. Han kom i kontakt med organisationen när han var ensamstående pappa och hans barn ville åka på deras läger. Han tyckte att stämningen var fin och snart tog han hand om barnverksamheten.
– Vi bakade muffins och sockerkaka på torsdagar, hade disco på fredagar och såg film på lördagar.
Det dröjde inte länge innan han lämnade jobbet som reparatör på Saab. Nu är han snarast en profil i Trollhättan, en sån som inte kan gå på stan utan att träffa någon att heja på. Han har byggt upp ett rejält kontaktnät med allt från butiker som skänker mat, till kvinnojourer och kyrkor som slår en signal när någon hamnat på glid. En gång frågade en präst om han ville predika.

Verdandikretsen Fyrstad hör till en av de aktivare inom organisationen och driver akutboenden för hemlösa, ordnar sysselsättning för arbetslösa och ska börja köra ut matkassar till folk som inte får pengarna att räcka till. Med mera. I en av deras second hand-butiker jobbar Raskens fru Anci. Hon arbetade på en plastfabrik när bröstcancern slog till. Hon fick praktik i butiken, nu är hon ansvarig. Hon visar stolt upp en golvlampa som någon skänkt. En designklassiker av Carl Malmsten.
– En likadan lampa gick för 16 000 på Bukowskis!

Verdandigården i en annan del av stan är öppen till 20 varje dag för de som vill ha sällskap. Här får man kaffe för 5 kronor, lunch för 35. Våffelgräddning på onsdagar, korv med bröd på fredagar. Under julhelgen dukades det upp till julbord på gården. Biljardrummet är fyllt av skänkta julklappar som blev över, inslagna och märkta med etiketter som ”Till tjej från 13 år, plånbok”. Klapparna ska bli födelsedagspresenter under resten av året, till barn som inte skulle få några annars. Rasken gillar barn. Han har fem egna, ett bonus och fem familjehemsbarn. Två på 20 plus bor fortfarande hos honom och Anci.
– Och i mars har jag 19 barnbarn.

En vanlig dag är Rasken på jobbet klockan 6. Först av alla. Sätter på kaffe, röjer upp efter gårdagens aktiviteter, fikar, mejlar, går på möten, täcker upp för sjukdomar, har telefontid till 22.
– Socjouren kan ringa, eller sjukhuset som har folk som drar i korridorerna, och fråga om vi kan lösa boende för natten.
Han svarar i telefon mitt i lunchen. En man har en bekant som behöver antabus och vill veta var han ska vända sig. Någon gräns mellan jobb och fritid finns knappt för Rasken, arbetstiden är oreglerad, varken ob eller övertidsersättning betalas ut.
– I en sådan här verksamhet får man inte vara så noga. Om jag jobbar 60 timmar ena veckan kan jag jobba mindre andra. Men det får inte gå så långt att bara för att du är småbarnsförälder kan du inte jobba här.
Det jobbiga med den ständiga påkopplingen kan vara ansvaret för andra. Och ekonomibiten, att det måste komma in pengar till löner.
– Det är inte betungande, men klart att jag inte är trallglad varje dag. Viktigast i jobbet är att alla får lov att känna ”jag duger”. Att någon ser dig och säger hej.

I kväll planerar Rasken att ta det lugnt. Till och med skippa svängen till gymet. Han behöver vila. Det blev mycket jobb över jul. Han har sovit dåligt när frun varit sjuk och hostat. Och hunden har höftproblem och behöver kärlek. Men trots att han fyller 67 i år är pension inget han planerar.
– Jobbet har blivit ett sätt att leva. Du kan inte pensionera dig från livet.