Svenskar har spring i benen sägs det och loppen blir allt fler; Vårrus, Tjurrus och KK-joggen.
Det sistnämnda går i Katrineholm och jag funderar på att anmäla mig.

I tidningar kan man läsa att löpningen gör Martina Haag lycklig, att Martin Stenmarck tänker springa i 30 år till och att
Lotta Engberg började löpträna när hon blev Årets Göteborgare 2005. Hur nu det hänger ihop?

Så radas tipsen upp. Som tips nummer tre eller fem står det alltid ”de första gångerna kan det kännas motigt att snöra på sig skorna men sedan går det av sig själv”.
Motigt? Det hade varit lättare att gå till min egen avrättning.
Av sig själv? Jag har hållit på i sju är och det går aldrig av sig själv. Visst, jag känner också glädje i spåret och jag kan också njuta men jag får alltid tvinga mig ut.

Förbered dig genom att lägga fram kläderna dagen innan, säger de. Jaha, säger jag. Och får fortfarande tvinga mig ut.
Det går aldrig av sig själv.
Det enda som för mig går helt av sig själv det är att äta gott, äta sötsaker.
Jag har aldrig behövt säga till mig själv: ”Sanna, nu har du inte ätit något sött på hela veckan nu får du faktiskt ta en bulle till fikat.”
Aldrig har jag tvingats lägga fram kolapajen dagen före så att jag lättare ska få i mig den dagen därpå.
Och det finns inte på kartan att jag behöver planera in ätandet av kardemummabullar, muffins och kakor bara för att de överhuvudtaget ska bli uppätna.

Nä, det vettigaste löptipset jag fått kommer från ultralöparen Rune Larsson.
Ultralöpare är löpare som tycker maror är småpotatis. Han sa att man alltid ska springa så långsamt och kort att man alltid vill springa dagen därpå.
Helt rätt. Fast jag får ändå tvinga mig ut.

Susanna Eklund
Stå-upp-komiker och manusförfattare