Ma är en journalistkompis i Peking. Vi satt vid matbordet, hon hade precis berättat hon ville flytta utomlands.
Det är en ganska vanlig refräng man hör från medelklassen i Kina numera: föroreningar, skola och otrygghet brukar vara de vanligaste orsakerna. Men inte för Ma Wenjia.
– Det är eh Jag vill bli dagisfröken!
– Va!? skrattade vi vid bordet. Jag har mött massor av kineser som drömt om att bli rika, affärsmän eller statstjänstemän. Men aldrig någon som velat jobba med barn.
– Ända sedan jag var liten har jag drömt om det, sa hon. Men när hon berättade för sina föräldrar vad hon ville göra som stor reagerade de som en svensk skulle gjort om tonårsdottern sagt att hon vill bli sprutnarkoman. Är du galen?! En förskollärare tjänar bara 1000-2000 i månaden!
Så Ma Wenjia gjorde som alla andra: som föräldrarna ville. Hon pluggade som en dåre. Kom in på ett av Kinas finaste universitet, Fudan i Shanghai. Efter utbildningen fick hon jobb på den mest prestigefyllda arbetsplatsen: kinesisk stats-tv. Nu i 30-års åldern har hon gjort karriär, rest världen runt och köpt lägenhet.
– Men jag har inte gett upp min dröm att en dag bli dagislärare, berättar hon.
Numera läser hon pedagogik och barnpsykologi på fritiden, även om hennes föräldrar tycker det är vansinne.
Om man vill öppna dagis i Peking måste det vara i stor skala och tjänstemän behöver smörjas för alla tillstånd. Pedagogiken i Kina går ut på att barnen inte ska leka utan bara plugga.
– Jag vill vara dagislärare i ett system där barnen får vara barn, säger hon.
Därför vill hon emigrera. Men återigen stoppar föräldrarna det. Pappan är sjuk och Ma Wenjia vill inte lämna sin mamma ensam i Kina. Det kan vara svårt att förena självförverkligande med att älska sin familj, särskilt om man har annorlunda drömmar.
Ola Wong
Frilansjournalist, bosatt i Peking, Kina
