”Var god surfa inte runt på facebook och andra irrelevanta sidor, återgå till jobbet!”
Hjälp!

”Var god tag varorna!” Den känslolösa rösten hann upprepa det två gånger vid gårdagens inköp. Det är ett jäkla tjatande Jag har aldrig lyckats handla i självscanningskassan utan att få denna uppfordrande uppmaning. Känner mig hetsad och funderar på hur det går för den som på grund av ålder och sjukdom är långsammare än jag. Kanske ett lugnande piller hör till rutinen inför dagens Konsumbesök?

Jag blir stressad av den entoniga rösten fast jag inte borde. På något sätt påminner det om den gången då jag som ung jobbade ett jullov i kassan på ett varuhus. Började mitt i julruschen, med långa köer. Efter första dagen drömde jag att kassaapparaten hakade upp sig och sprutade ut kvitton så att golvet täcktes av skräpet. Vaknade kallsvettig.

”Var god blanda inte in dina gamla mardrömmar i texterna.”
Annars borde ju talande apparater vara en hjälp för den som är funktionshindrad. Vad har inte datorerna gjort för blinda till exempel! Pratapparater öppnar världen.

Första gången jag stötte på en talande kassaapparat var i slutet av 80-talet. Men jag fattade ju ingenting – den pratade malaj. Den stod i ett shoppingcenter i Surabaya i Indonesien. Här hade vi rest runt under de mesta primitiva omständigheter, och så hamnar man framför en talande maskin. Den gången fanns det dock tillhörande personal, så talet var väl mest till för den som inte fixade att läsa siffror, blind eller ej.

”Var god avsluta svamlet om dina gamla minnen.”
Nu går jag och handlar, hos en kassörska. En glad säljare.

”Var god var lugn och glad!”

Carita Andersson
Frilansande journalist