I början av året dunkade jag huvudet i en dörr (fråga inte…) och slog upp ett djupt jack i pannan. Fem stygn på akuten, tittar du noga så syns ärret på bilden här ovanför. Fyra gånger har jag dragit axeln ur led, varav två krävt assistans för att få den på plats igen. I augusti väntar operation efter två olika sorts röntgen. Innan jag visste vad det var för fel gick jag på ett gäng sjukgymnastikbesök för att få bort smärtan i muskeln som kommer som bieffekt.

Härom veckan fick jag en kvist rakt in i ögat, trots att jag har glasögon, och fick ett sår på hornhinnan. Ögonakuten hjälpte. Jag har diabetes vilket kräver sina regelbundna läkar- och sköterskebesök.

Förutom att kollegerna börjar sucka när jag beskriver vad som hänt denna gång har jag, som aldrig förut varit någon frekvent sjukhusbesökare, fått springa till läkare och sköterskor med jämna mellanrum.

Ja, stackars dig din sjukling kanske nån tänker, vad är poängen med att berätta om detta? Jo, alla de här kroppsliga problemen har inte tömt min plånbok. Det enda jag behövt betala med egna skattade pengar är några hundra kronor innan högkostnadsskyddet slog in. Arbetsgivaren täcker läkarkostnader tack vare kollektivavtalet, vår solidariska sjukvårdspolitik gör att det finns en gräns för hur mycket en enskild person ska behöva stå för.

Det är viktigt att tänka på ibland, vad politik och facklig kamp gett. I kronor och ören. En överslagsräkning för mina besök ger åtskilliga tusenlappar. Utan kollektivavtal och välfärdssystem hade de fått tas ur min egen plånbok. Nu tas det i stället ur den gemensamma plånboken dit vi alla betalat för att få hjälp när oturen slår till.

Jag hoppas slippa nyttja den här plånboken så här mycket på ett tag nu, men skulle gärna vilja hjälpa till att fylla på den mer än vad som bestämts nu. Ja, jag tycker att skatten är för låg. Det är orimligt att tvingas teckna privat tandvårdsförsäkring för att skydda tänderna. Det är orimligt att alla inte har råd med det.

Den här vintern och våren har fått mig att tänka på hur mycket vår kollektiva organisering och vårt politiska engagemang har gett. För mig denna vår exemplifierat av sjukvården. Men den har också fått mig att bäva för vad som händer om det försvinner. För det är inget av naturen givet. Något som nån gett för att vara schyst. Det är resultat av det fackliga arbetet, medlemsvärvningen och förhandlingarna. Det ibland lite träliga arbetet i fackklubben är så mycket värt besväret.

Jens Lundberg
Bostadspolitisk utredare på Hyresgästföreningen och fd Coopanställd