Två rån påverkar hela livet för Ulla

Ulla Svensson och arbetskamraten på Jysk i Helsingborg hade precis stängt. Det var fredagskväll, tre dagar före julafton, de ville mest hem. De hade börjat räkna kassan i uppräkningsrummet när de hörde fotsteg.
– Skräcken i kollegans ögon när vi inser att här är någon som inte ska var här. Fasansfull känsla, säger Ulla Svensson nu sex månader efter.

Minst två personer hade tagit sig in genom taket. De tvingade ner Ulla och kollegan på golvet, tejpade deras händer med silvertejp. Hotade. Ropade. ”Var är nycklarna!” ”Var är pengarna!”
– När jag såg att det inte fanns något i kassaskåpet tänkte jag, ska jag få kofoten i huvudet nu? Man känner sig väldigt väldigt liten.

Dagen efter var Ulla tillbaka på jobbet. Hade hon väntat längre vet hon inte om hon någonsin skulle vågat. Hon fick psykologbesök via Jysk och väktare var oftare i butiken. Livet går fortfarande på sparlåga, som hon uttrycker det. Hon har svårt för att någon tar i henne. Ska hon träffa vänner måste hon bli hämtad och lämnad vid dörren. Att gå ner i tvättstugan i källaren är en utmaning.
– Jag kan inte sova ordentligt och tröttheten gör att jag inte är lika glad längre. Jag vill inte att rånarna ska segra, att jag ska behöva lägga om mitt liv.

Rånet på Jysk är inte Ullas första. 1997 råkade hon ut för samma sak när hon jobbade på bensinmack. Då dömdes gärningsmännen. Denna gång har ingen åkt fast.
– Jag vill få ett ansikte på de här personerna. Nu ser jag bara de svarta luvorna hela tiden och misstänker alla.

Ulla vill berätta. Hon vill få människor att reagera, att förstå att det bakom varje notis om ett butiksrån finns en drabbad.
– Vi är många som råkar ut för samma sak, men som efter några rader i tidningen glöms bort.