Het säsong för iskalla killarna

Två t-shirts. En långärmad tröja. Sockar och ett par jägarstrumpor över. Mjukisbyxor. Kängor. Frysoverall. Mössa med öronlappar. Handskar. Och handkräm mot kyla. Roger Thegel lägger in shortsen och sandalerna i omklädningsskåpet och är påklädd för ett pass i glasslagret.
– Klädd för succé. Ursexig.
Det är 24 minusgrader. Det luktar frys. Det blir frost i skägget.
– En del undrar om jag är dum i huvudet som jobbar här, men jag rör mig hela tiden så jag fryser inte. Men visst, när man är nyvaken och frusen en decembermorgon kan man hålla sig för skratt.

Roger Thegel jobbar på GB Glace grossist i Örebro. Han packar glass till chaufförerna som kör ut till butiker, kiosker och badplatser. Midsommar var startskottet på högsäsongen.
– Då går vanilj i alla modeller. Alla ska ha glass till jordgubbarna.

Roger kallar sig ett väderfreak den här tiden på året. Han kollar prognoserna och låter dem styra beställningarna som han lägger in. Enkel logik. Sol är lika med mycket glass.
– Det bästa är om det är fint i fyra dagar och regn två, så man hinner komma ikapp. Vi får verkligen hoppas att sommaren inte blir så dålig som förra.

På vintrarna jobbar han ensam i frysen. Nu ökar personalstyrkan och han får han sällskap av Nobar Sahak i sex månader, och av sin sommarjobbande son i några veckor. Roger är gärna på jobbet klockan 7. I dag kom han 7.30 för den morgontrötte 16-åringen gick inte att få liv i. Roger är märkbart irriterad.
– Dagens ungdom.

Några chaufförer backar in mot kajen för att få sina lastbilar fyllda. Roger puffar på sonen och säger åt honom att packa 60 Klassikerlådor. De sätter på Mix Megapol, hög volym ur högtalare som frostat. Roger gillar egentligen inte kommersiell radio. Han gillar Lars Winnerbäck, men det hör han sällan på de kanalerna. Jobbar han ensam blir det P1. Med Nobar brukar det hetta till i kylan.
– Vi har riktigt djupa diskussioner, säger Nobar.
Det blir ofta utrikespolitik. Israel, Palestina, Syrien. I dag har de lyssnat lite på riksdagens partiledardebatt och är överens om att sossarna gjorde bra ifrån sig.

De lider varken av förkylningar eller värk, men kan ändå inte vara i frysen jämt, så de brukar börja dagarna med kontorsgöromål. Annars har de inga regler för hur långa fryspassen får vara.
– Vi kör tills kaffetarmen tar över. Enda rasten som är någorlunda uppstyrd är lunchen klockan 12, så chaufförerna ska veta att de kan komma in och få sällskap, säger Roger.
I dag kommer Sussi Widlund och Sven-Erik Larsson. Sven-Erik har kört glass flera år. Han säger att det är det bästa jobb han haft. Det är fritt och han får komma till platser han aldrig skulle se annars, som när han fick ta båten ut till en kiosk på en ö. Nu ska han till Dollarstore med glass till deras invigning. Sussi kör mest till kiosker, mackar och mindre butiker.
– När barn ser bilen skriker de rakt ut. Glass! Jag får vinka flera gånger om dagen.

Roger värmer sin matlåda med köttfärs- och rotsakssoppa och betonar vikten av rejäla portioner och mycket vatten. Han värmer mat till sin tioåriga bruna irländska setter Eddie som är med honom på jobbet varje dag. Eddie ligger mest på en filt på kontoret.

I lunchrummet står glassboxen. Och ute på fryslagret står en låda med sådant som gått sönder och inte kan säljas. Personalen får äta. En anställd tryckte i sig åtta Daimstrutar i något slags tapperhetstest, annars är det inget glassfrosseri.
– När barnen var små tog jag hem en del, nu har jag inte en enda glasspinne hemma. Men vi har haft anställda som gått med en glass i munnen hela tiden, till och med i frysen, säger Roger.

Efter lunchen spricker himlen upp, men Roger och Nobar går in till minusgraderna och packar glass tills den nästan är slut. De tar varsin Daimstrut och sätter sig på lastkajen. Nobar lämnar den nästan oäten. Han gillar knappt glass. De väntar på en 24 meters lastbil med 23 000 kilo glass från fabriken i Flen.
– Under våren märker man att det säljs mycket nyheter, sen går folk tillbaka till de gamla hederliga klassikerna. Daimstrut ligger i topp. Den är väl helt okej. Lite för stor kanske. 88:an är godare, säger Roger.

Ingen lastbil kommer. Roger och Nobar går in, ringer några samtal till åkeriet och logistikleverantören och får missen bekräftad. Ingen glass kommer. Pannor i djupa veck. Ögon i panik.
– Vi har inga Klassikerlådor, Piggelin, 88:or eller Lakritspuck, säger Nobar.
– Det är viktiga saker. Det här var inte roligt, suckar Roger, begraver ansiktet i händerna.

Snopet slut på dagen, som får tas igen i morgon. 1 juli väntar fem veckor semester. Frun och sonen åker till Rhodos. Själv tänker Roger byta brädor på huset och vara i stugan i Gusselby. I höst kanske det blir en Formel 1-resa.
– Det var en ren tillfällighet att jag började på ett fryslager, men jag har aldrig varit något för värme. Jag letar bara skugga. Mitt favoritland är Island. Där är det aldrig riktigt varmt, aldrig riktigt kallt.