Ska vi leka affär?

Vad fint du har ritat. Vem ska få den?
Moa, tre år, vet inte riktigt. Hon rycker blygt på axlarna och Kerstin Ellefsson, som i dag ansvarar för barnhörnan på Coop Forum i Värmdö, hjälper henne att lägga den i en låda.
– Tills pappa handlat färdigt.

Kerstin Ellefsson har ett mjukt och lågmält sätt att närma sig barnen. Det känns naturligt nu. Men från början var det verkligen ingen självklarhet.
– Nej, jag var jättenervös när jag skulle börja jobba i barnhörnan. Jag hade ju ingen erfarenhet alls. Inga småsyskon eller någonting, säger hon.

Det var i samband med att Coop Forum byggdes om som man bestämde sig för att locka fler kunder genom en satsning på barnfamiljer. Runt om i butiken finns små fotspår som leder fram till överraskningar som ska vara trevliga för barnen. En skylt som berättar något om ett djur eller något man kan leka med. Bredvid förbutiken finns barnhörnan.

Barnhörnan är öppen för kundernas barn att leka i varje dag. Torsdag, fredag eftermiddag och helger är den bemannad. Oftast av någon som annars jobbar i förbutiken som Kerstin. Fyra personer delar på barnpassningen. Men på sista tiden har Kerstin varit där mycket. Tre eller fyra pass i veckan och då på sju timmar, med undantag för raster. Då kommer någon annan från förbutiken och löser av.  

Den som har hand om barnhörnan tar emot barnen, hjälper föräldrarna att fylla i ett formulär med barnens namn, ålder och telefonnummer till föräldrarna. Föräldern måste vara nåbar på telefon. Och det framgår tydligt av en skylt på väggen att även om personalen har koll är ansvaret föräldrarnas. Ingen som jobbar i barnhörnan har barnskötarutbildning.

Kerstin har jobbat på Coop Forum i Värmdö i fyra år. Först deltid samtidigt som hon pluggade. Först på gymnasiet och senare på universitetet. Nu har hon precis hoppat av sin universitetsutbildning, blivit fast anställd och bestämt sig för att jobba ett tag.
– Flytta hemifrån och bli vuxen och så där du vet.

Det där med att ta ansvar har hon fått bra övning i under passen i barnhörnan. Trots skylten om att barnen även i barnhörnan är föräldrarnas ansvar.
– Det är klart jag känner mig ansvarig om det skulle hända något. Men det har det inte gjort. Inget allvarligt. Ibland får vi ringa föräldrarna om barnen blir ledsna och så.

Att tilltaget med barnpassning är poppis kan nog alla som någon gång storhandlat med familjens kortaste medlemmar i släptåg räkna ut. Och vi får det snabbt bekräftat vid inskrivningsdisken.
– Det är ett sant nöje att handla här. När barnen fick skriva en lista på vad de ville göra den här veckan var handla med på den, säger Annika, som just checkar in Dorotea, Esther och Benjamin.

Barnen försvinner kvickt in i ”kojan” där de tittar i lite böcker, småpratar med Kerstin Ellefsson och leker med dockor en stund. Ytterligare en flicka checkas in och Kerstin sätter på en film. Tempot går ner en aning även om barnen fortsätter att busa med de gosedjur som bor i filmhörnan.  
– Man anpassar ju leken lite efter hur många det är här. Är det bara några få barn kan vi ha kuddkrig med gosedjuren i kojan och skoja runt ganska mycket. Blir det väldigt många passar det kanske bättre att sätta på film, säger Kerstin Ellefsson.

Mollys pappa kommer och hämtar. För tidigt tycker Molly som precis, med Kerstins hjälp, krängt på sig en glittrig vit prinsessklänning från raden av utklädningskläder som hänger på väggen. Pappa lovar skrattande att storhandla nästa gång.

Vi lämnar Kerstin och barnen i filmhörnan och går in i butiken för att titta lite mer på resten av barnfamiljsanpassningen.  Och för att prata med chefen Marie Westerström som lägger schemat och har ansvar för att se till att jobbet i barnhörnan flyter. Vi hittar henne vid en stor giraff av tyg som kikar upp mellan barnkläderna.
Om man inte tycker om barn? Om man som anställd inte  vill jobba i barnhörnan?
– Då slipper man så klart. Men alla har faktiskt provat. Man måste ju inte vara en hel dag utan kan hoppa in och lösa av under en rast eller så.

Oftast är det samma fyra personer som delar på barnpassningen. Marie tycker att det är bra om barnen och föräldrarna känner igen personalen.

Plötsligt hörs barngråt bortifrån barnhörnan.  En liten röst som förtvivlat vrålar efter mamma får snart sällskap av en till och i högtalarna anropas en förälder. Men trots försöken att nå mamman, också på telefon, dyker hon inte upp. I barnhörnan har Kerstin och ytterligare en anställd som kommit till undsättning från förbutiken hunnit bli lite rödblommiga. De försöker trösta pojkarna och bjuder dem på saft men inget hjälper. Den minste är otröstlig och mamman fortfarande försvunnen.

Det visar sig senare att mamman passat på att göra andra ärenden. Kerstin och hennes arbetskamrater har hunnit leta även i de närliggande butikerna.
– Jag blev så klart stressad. Man känner sig ju ansvarig på något sätt. Men jag fick bra stöd av min chef och nu känns det bättre, säger Kerstin dagen efter.

Och nej, hon känner sig inte avskräckt från att jobba i barnhörnan. Däremot är det bestämt sedan tidigare att Kerstin efter sommaren ska jobba lite mindre där. Hon tycker det är ganska skönt.
– Nu har det varit väldigt intensivt. Men jag hoppar gärna in i fortsättningen också. Det är ju en rolig variation.

En variation som också bjuder på en del bekräftelse.  Som att barnen inte vill följa med hem när föräldrarna handlat färdigt. Eller att lekhörnan finns med på en önskelista över vad barnen helst vill göra i veckan. Och ibland händer det att den där teckningen de ritat blir en present till Kerstin.

Fotnot: De som jobbar med barnpassning på Coop har även andra arbetsuppgifter i butiken och har samma kollektivavtal som butiksanställda.