Visst, somliga dagar har jag suttit sju timmar på tåg, men det är dumt att gnälla. Har jag hört. Ibland känner jag mig som den fantastiska artisten Rufus Wainwright som i Oh, What a world undrar ”Why am I always on a plane or a fast train?” Förutom att jag oftast sitter på SJ:s mjölktåg mellan Stockholm och Uppsala.

Pendlingen har fått mig att göra en mängd till synes meningslösa tidsrationaliseringar. Jag går upp exakt 7.44. Jag gillar att sova och tiden är uträknad för att ge mig så mycket som möjligt av den varan utan alltför sen jobbankomst. Frukost skippar jag. Jag sa ju att jag gillar att sova. Jag vinner cirka 30 sekunder på att cykla mot färdriktningen sista biten av cykelbanan. Jag skäms lite när jag gör det.

Jag sätter mig så långt fram i tåget jag kan, för att komma av så tidigt som möjligt. Hamnar man i mitten av vagnarna kan det handla om en tidsförlust på 90 sekunder. Sitter jag långt bak för jag gå en hel perrong.

Här vänder det. När jag kommer fram till kontoret tar jag alltid hissen. Ibland får jag vänta flera minuter på den. Vips – alla sparade minuter borta. Väl på rummet handlar det ofta om en artikel eller rapport som ska skrivas. Min skrivprocess är raffinerad. 1. Stirra på ett tomt dokument. 2. Skriv tre-fyra stödord. 3. Slösurfa. 4. Stirra på det tomma dokumentet. 5. Titta på klockan, svär, skriv klart texten. Del 1-4 brukar ta cirka fem timmar. Del fem tar cirka fem minuter.

Ja, så det är nog inte tidsrationell jag är. Deadlineorienterad förslog en vän att jag skulle kalla det. Jag jobbar helt enkelt bäst under viss tidspress. Kanske är det ett arv från kassajobb och varuplock. Det var sällan lugnt och högt tempo var givet. Jag och min bror pratar ofta nostalgiskt om den gången vi hade larmat på tre minuter efter att butiken stängt. Väktaren som skulle göra hemgångskontroll höll på att missa oss.

Många andra går sönder av stress, men inte jag. Vi är helt enkelt olika, vissa vill ha en och en halv timme på morgonen innan hen går till jobbet. Andra slipar bort minsta möjliga marginal. Vissa har en strukturerad skrivprocess, andra litar blint på inspiration. Vissa måste ha tid för att planera och lägga upp sitt arbete, andra tar saker när de kommer.

Om det ena är bättre än det andra? Nä, så länge resultatet blir bra. Arbetsgivare borde låta de anställda själva planera sitt eget arbete och vara flexiblare med arbetstider. Det är demokratiskt, människovänligt och effektivt.

Jens Lundberg
Bostadspolitisk utredare på Hyresgästföreningen och fd Coopanställd