Hellre champagne än obetalda räkningar
Jag läser den bästsäljande boken En dag av David Nicholls. Programledaren som misslyckas, jobben försvinner, han har festat bort sina möjligheter. Vad gör han då?
Jo, han åker på weekendresor och bor på exklusiva små boutiquehotell med den vackra flickvännen, ”helgerna börjar och slutar ofta på Stansteds flygplats”.
För vilka pengar då? undrar realisten (jag, alltså).
Hans kompis, som inte alls kommer från samma överklassmiljö som han själv, jobbar som lärare. Men hon vill bli författare, så hon slutar sitt jobb och har lyckats få ett ”litet” förskott trots att hon inte gett ut någon bok ännu. ”Bara så det räcker fram till jul”. Och det säger hon mitt i sommaren.
Men, hallå! Realisten vrider sig i läsfåtöljen.
Likadant ser det ut på film och tv. De flesta har stora snygga hem oavsett livssituation.
Realisten undrar: var i kulturen finns det högst normala kravet på att klara sin försörjning? Var är den ekonomiska ångesten i litteraturen?
Inte finns den i Carl-Johan Wallgrens Kunzelmann och Kunzelmann, där en av huvudpersonerna är en frilansjournalist som strör pengar omkring sig och ständigt misslyckas. Han dricker Bollinger som vore det vatten, inte mousserande vin för 399 spänn flaskan.
Den ekonomiska ångesten finns i en bok jag läser i alla fall, en realistisk jobbig bok av Kristian Lundberg. I Yarden är det alldeles verkligt att man inte kan säga upp sig från sitt skitjobb, man biter ihop och tar skit från de som står några trappsteg högre upp eftersom kronofogden står bakom hörnet och väntar på att hugga tänderna i en.
Kanske är den ekonomiska ångesten alltför verklig för att man ska vilja läsa om den eller se den på bio? Vi konsumerar lite lättsam kultur och tar ett glas mousserande till – och har vi inte råd med Bollinger så kanske det kan bli ett glas Chapel Hill?
Carita Andersson
Frilansjournalist