På skroten är kunskap guld värd

Han knycker till med verktyget och den gamla armaturen faller isär med ett klirr. För ett otränat öga ser alla delar ut att bestå av samma sak. Men så är det inte.
– Vi skiljer i första hand på järnskrot och metall. Järnskrot är det som fastnar på magneten och metall det andra. Metall är i regel värt mer, säger Tonny Fogelqvist.

Sedan 26 år jobbar han på Stena Recycling i Oskarshamn, som är en återvinningsanläggning för det mesta utom hushållsavfall. Plast, företagssopor, kemikalier och metall till exempel. Det är metallen Tonny brinner för. Hans kunskap stannar inte vid att kunna skilja på metall och järnskrot. Materialet värderas efter hur rent det är och det finns oändligt många kategorier.
– Det tar fem år att ens kunna göra jobbet här. Tio år att bli självgående, säger Tonny. Arbetskamraten Kent Johansson skrattar och konstaterar att då har han två år kvar tills han är självgående.

Gigantiska högar i olika färger tornar upp sig överallt. Galvaniserat. Lackerat. Metallen och järnskrotet värderas efter renhet. Bara röd- och gulmetaller delas in i 31 olika kvalitéer.  Den mesta klassificeringen klarar Tonny med blotta ögat. Men det finns verktyg också. Allt från en enkel magnet till ett mätinstrument som anger exakt hur mycket av vad något innehåller. Det är värt ungefär en halv miljon och förvaras i kassaskåp.

Mycket har förändrats sedan Tonny Fogelqvist lämnade varvsindustrin, där han börjat arbeta som 16-åring, för skroten. Han gör en svepande gest mot den 25 000 kvadratmeter stora gården.
 – När jag började här var det inte asfalterat. Bara en stor grusplan.  Du kan tro att det blev geggigt när det regnade.
Det är inte bara miljön som är annorlunda nu från förr. Attityder utvecklas också.
– Här var mycket mer macho förr. Då hade man liksom inte jobbat om man inte hade sytt ett visst antal gånger. Själv har jag knappt en kroppsdel utan ärr, berättar Tonny.
Hans allvarligaste olycka skedde på 80-talet.
– Då råkade jag borra hål i en oljestötdämpare som låg dold i en hög med järnbalk. Det blev en explosion. Jag hamnade på lasarettet med andra och tredje gradens brännskador i ansiktet.
När de la kalla blöta trasor på huden rykte det om dem. Men det läkte bra.
Efter 14 dagar fick han komma hem från lasarettet. I dag syns inga spår av olyckan i hans ansikte.
– Läkarna sa att de aldrig sett så gott läkkött.
– Samma olycka skulle absolut kunna hända i dag. Saker kan ligga fel och de kan explodera. Men skadorna hade inte blivit så omfattande för nu har man mycket bättre skyddsutrustning, säger Tonny.

Vi passerar en annan gårdsarbetare som håller på att såga isär järnbalkar med en gasskärare, så att de lättare ska få plats i en container. Arbetskamraten har flamsäkra kläder, ett rejält visir och en friskluftsmask.
– Förr fick man hålla andan och vara extra noga med att inte stå dit röken blåste.
 Vid infarten skyltar Stena Recykling med att ingen på anläggningen har varit hemma från jobbet på grund av arbetsskada på 4368 dagar.
– Det ska jag verkligen ge dem. De är väldigt seriösa med sitt säkerhetstänk. Vi får mycket utbildning och så.

Tonny är skyddsombud och tar sitt fackliga uppdrag på stort allvar. Men det är genom företaget han fått de utbildningar han anser sig ha nytta av. Det facket har att erbjuda imponerar inte.
– Det är ju inte anpassat för oss. Likadant är det med avtalen. Vi ska ju vara maskinförare, kunna sortera metall, hantera farligt avfall och vanligt avfall. Trots det går vi på det vanliga lageravtalet.
Han får medhåll av sina arbetskamrater. Hälften av dem står utanför facket helt. Men det är inget alternativ för Tonny.
– Tidigare hörde ju vi till IF Metall. Det var mycket missnöje när Handels tog över på 80-talet. Här är vi väl en så liten grupp att vi inte är intressanta. När vi på Stena ringer de lokala ombudsmännen ringer de ofta inte ens tillbaka. Det har jag hört även från anställda på andra anläggningar i företaget, säger han.

Tonny och hans arbetskamrater har mer att säga om facket och hur de inte riktigt känner att de passar in i Handels. Men arbetet pockar på. Nu kommer flera kunder brummande och då behövs deras krafter. Många av dem som säljer skrot hit gör det regelbundet. Till exempel Jan Blomqvist på Blommans Bil. Han har köpt upp lite olika metaller som han nu kör fram i sin luggslitna flakbil.
– Här är bra service och bra priser. Det kan du skriva, säger Jan Blomqvist och skrattar.
Sedan börjar han och gubbarna lasta av, väga och inspektera hans last. Tonen är skämtsam och hjärtlig.

Vid ett tillfälle åker mätaren fram. Den avancerade, dyra från kassaskåpet. Tonny vill vara på den säkra sidan med en ganska stor klump rödgods. Han kan nöjd konstatera att hans bedömning stämde. Det gör den nästan alltid. Och däri ligger en stor del av Tonnys yrkesstolthet.

Att jobba på skrot är ett fysiskt arbete. Det tär på kroppen och Tonny har opererat det mesta skrockar han. Men det betyder inte att han slänger sig på sofflocket när han kommer hem. Karaten som varit ett stort intresse sedan 27 år har hamnat på is efter en axeloperation. Men desto mer tid blir det över till att dansa foxtrot och bugg med frun.
– Förr höll vi kurser ihop. Men nu har vi lämnat över det åt den yngre generationen.

Tonny kör också motorcykel. En Hayabusa Sport. Som han självklart har koll på exakt vilka metaller den består av.
– Ibland åker vi någonstans med den, frugan och jag, och hyr en stuga över helgen. Och är det en dans i närheten gör det ju ingenting.
Nej ett tungt och krävande arbete är inte nödvändigtvis ett hinder för en aktiv fritid. Inte om man gillar sitt jobb.
– Det är ju en positiv stress. Och det tror inte jag är dåligt.