Kassorna lyder under politiska beslut i Sveriges riksdag. Lagar reglerar i detalj hur kassamedlemmen ska behandlas, hur mycket den ska betala i premie, vilken ersättning den ska få vid arbetslöshet, hur den ska kvalificera sig till medlemskap med mera. Politikerna har också beslutat att ingen arbetslös kassamedlem får uträtta nyttigheter.
Låt oss nu tänka bort politikerna. Vem betalar a-kassornas kostnader? Neej, det är inte politikerna. De bara bestämmer. Det är parterna som betalar. Medlemmen och arbetsgivaren.

2010 betalade parterna in 60 miljarder kronor till statskassan för att klara a-kassornas kostnader. Kostnaden detta år blev 40 miljarder kronor och staten tjänade 20 miljarder kronor på affären. Jag kan tänka mig att arbetsgivarsidan är intresserad av att hålla kostnaden för a-kassan så låg som möjligt. Det är också tänkbart att arbetstagarsidan är intresserad av att sänka premien till a-kassan och höja ersättningen vid arbetslöshet.

Ett partsintresse skulle vara att förfoga över en arbetskraftsreserv som 2011 var värd 40 miljarder kronor. Parterna har ju, alltsedan 30-talet, betalat ersättning till arbetslösa kassamedlemmar utan att få någonting för pengarna. Nu skulle man kunna komma överens, i ett eget regelverk, om vilken typ av arbetsuppgifter i vanliga företag och förvaltningar som arbetslösa kassamedlemmar skulle kunna utföra. Alla vet att det finns massor av arbetsuppgifter som, av olika skäl, inte blir utförda. Det finns uppgifter för varenda arbetslös kassamedlem och de lokala parterna vet mycket bättre än statliga tjänstemän vilka jobb som finns att tillgå.

Vi har ingen löneminister i Sverige därför att parterna, sedan Saltsjöbadsavtalet kom till, sköter lönebildningen. Jag tycker att det är dags att avskaffa arbetsmarknadsministern. Låt parterna sköta arbetsmarknaden. Om så sker har arbetsgivarsidan möjlighet att bättre kontrollera kostnaderna och får dessutom tillgång till en rejäl arbetskraftsreserv.

Arbetstagarsidan får möjlighet att arbeta för att sänka premien och höja ersättningen. En rejäl höjning av ersättningen och garanterad sysselsättning vid arbetslöshet skulle innebära att det lokala facket lättare skulle kunna gå med på avsteg från turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Tryggheten för den enskilde arbetstagaren skulle förskjutas från att vara trygg i en viss anställning i ett visst företag till att vara trygg på arbetsmarknaden. En konsekvens som arbetsgivarsidan skulle uppskatta.

En annan konsekvens blir att alla arbetsgivare får betala till a-kassan medan endast de arbetsgivare som tecknat kollektivavtal eller hängavtal får utnyttja arbetskraftsreserven. Arbetsgivarsidan skulle få både möjlighet och anledning att medverka till att hålla arbetslösheten på så låg nivå som möjligt.

Christer Häll