Cecilia berättar om sitt arbete i ny antologi

– Det är ingen som förbjuder dig, men vad ska du göra? Att ha lunchstängt har varit uteslutet där jag jobbat och du kunde ju inte lämna butiken obevakad. Tänk om någonting skulle ha stulits eller om en kund behövt hjälp. Man fick äta snabbt vid disken. Jag har ofta hoppat över att äta helt för att jag får ont i magen av att äta när jag är så stressad, säger Cecilia som vi kan kalla henne.

Att gå på toaletten har inte heller det varit en självklarhet. När Cecilia inte kunde hålla sig fick hon skyndat sig allt hon kunde.
– Det finns ju lagar om raster. Men de följs ofta inte. Men man accepterar. Det är ju ”så det är” och tjafsar man emot byts man lätt ut.

Att Cecilia skickade in sin berättelse till boken ”Jag älskar mitt arbete, men…” , som ges ut av LO i samarbetet med ABF, var för att hon ville påverka.
– Jag läste i Handelsnytt att man kunde skicka in en text och jag kände att jag ville vara med och påverka och kanske i längden förbättra arbetsvillkor med min text.

Men det var först när hon blev arbetslös för lite mer än ett år sedan som hon hade tiden att skriva ner sina erfarenheter. Hon har suttit på sin kökssoffa med sin ipad i knät och författat. Som ung skrev hon dikter och i tolvårsåldern blev hon publicerad i veckotidningen Hemmets Journal. Hon gillar fortfarande att skriva men det är inom handeln hon har arbetat sedan studenten från gymnasiet. I perioder har hon varit arbetslös.

Hade hon skrivit i boken i dag hade det kanske just handlat om att som arbetssökande valsa runt på olika praktikplatser.
– Kan vi få betalt för dig? Den frågan får jag alltid. Och det kan man ju. Jag har börjat se det som en fördel. Arbetsgivare anställer hellre mig än någon de måste betala helt för. Arbetsförmedlingen borde ha bättre koll, samarbetet med företag som bara anställer så länge de får bidrag för en och sedan byter ut en med en annan person med bidrag borde avbrytas. Personer med bidrag går många gånger före dem med erfarenhet och lämplighet. Så borde det inte få gå till.

Medverkandet i ”Jag älskar mitt arbete, men…”  har gett självförtroende.
– Det är en styrka att våga tro på sin text och att jag genom den kan vara med och påverka och förbättra.

Trots de negativa erfarenheterna med att arbeta i en liten butik är det där Cecilia vill jobba. Inflytandet över exempelvis sortiment och butikens utformning är stort, så också rotationen mellan arbetsuppgifter och kundkontakten är nära och ljudnivån är lägre.
– Det går ju att fixa lunchrast genom lunchstängt och man kan lösa det med raster, det finns ju lagar och avtal för detta även vid ensamarbete. Det är bara det att det sällan fungerar och man inte vågar säga någonting eftersom man är rädd om jobbet.