Sverige måste vara det mest lättprovocerade landet i världen. För att reta gallfeber på din omgivning krävs inga större utsvävningar. Det räcker med att gnaga på en morot när de andra mölar bullar i fikasoffan. Att glatt sippa på en Loka och vara nyktert vittne till dina vänner en utekväll. Att vara smal men aldrig träna. Att inte ha några skulder. Att vara lycklig…

Det ses som ett svek. Man får inte bryta solidariteten. Man ska klaga på sitt liv, men aldrig göra något åt det. Man ska sympatiäta och sympatidricka och säga saker som ”jag ska börja träna på måndag” och blinka åt varandra i samförstånd. Annars blir man stämplad som glädjedödare. För det är alltid bekvämare att lasta över de egna skuldkänslorna på den som ”sviker”.

Men det finns också de som vill provocera. Ett exempel är att framställa sig som osvensk. Jag satt på restaurang utomlands när en i sällskapet flashade med sin dricks och nöjt deklarerade att det är ”typiskt svenskt” att snåla med dricksen. Eller folk som triumferar med att de ”hatar svensk film” eller ”hatar svensk musik”, vilket ter sig en aning uppseendeväckande då Sverige är ett av världens största musikexporterande länder.

Andra vill provocera genom att visa sig duktiga eller lyckade. Som när kollegan skröt om sina middagsplaner inför ett jättekalas och, vid frågan om hon inte borde beställa catering, utbrast med spelad förskräckelse: ”Va? Oooh nej! Det skulle jag aldrig göra!”. Eller folk som dagligen delger sina träningsresultat på Facebook, fasadbloggar om sitt aktiva liv eller skryter om sina osedvanligt intelligenta barn.

Det måste dock vara väldigt tacksamt, för den som har behov av att  provocera, att bo i ett mellanmjölksland där ingen får sticka ut.

Helena Lundberg
Arbetsforskare och författare