Jag ska förklara. 
För några år sen satt jag hemma i soffan och tittade på TV4. Kulturprogram. En svensk chiclit-författare skulle prata om en oljemålning av Hanna Pauli och vad hon tänkte på när hon såg den.
(Ni har kanske sett den. Det är sent 1800-tal, sommarmorgon. Ett bord står tomt i en trädgård och en husa kommer emot betraktaren med kaffe på en bricka av silver).
Programledaren ville att chiclit-författaren skulle komma med något klokt och vackert, så hon svarade någonting om att verkligen få unna sig. Bli serverad. Det tänkte hon på. Lite lyx för en gångs skull. Tillvarons guldkant.
Jag satte mig upp i soffan när hon sa det.

Arbete hemma hos mig, när jag var liten, på åttiotalet i Alingsås, var:
1. Det man bara gjorde och inte pratade så mycket om (pappa) för att man skulle få komma hem och spela mjuktennis och skruva på sin Citroën B11:a som aldrig blev klar. Eller:
2. Sitta uppe och rätta prov tills man blev så trött att man somnade redan vid nyheterna (mamma). (Det gör hon fortfarande. Det räcker med att Aktuellt-jingeln går igång).
     
Men. Arbete var inte att vara författare. Det fanns liksom inte. Inte så att min familj inte läste och så, de läste hela tiden. Men det var inget man arbetade med. Att skriva alltså. Det var det andra som gjorde, som säkert bodde i Stockholm. Men. Jag förstår varför mina föräldrar tänkte så. Och varför chiclit-författarens svar inte var mitt. Och varför jag tänkte på arbete och inte på att bli uppassad.
För kvinnan som kom emot mig med silverbrickan var ingen husa. 
Hon var någon av kvinnorna i min släkt.
Hon hade mitt ansikte.
En pappas mormor som såg att jag höll på att somna i soffan.

Stefan Lindberg
Författare