”Den här filmen rör alla”

– Jag minns hur stolt pappa var över sitt arbete när jag var liten. Han jobbade som växlare på Statens Järnvägar. Arbetsplatsens fackklubb var stark. Pappa var klubb-ordförande och optimistisk, säger Ylva Holmgren.

I dag är hon 29 år. På datorn framför sig har hon ett stort material som ska klippas ihop till en 25 minuters dokumentärfilm om fackklubben där hennes pappa var klubbordförande. Delar av finansieringen kommer från Handels kulturstipendium. Men också från jobbet på second hand-kedjan Emmaus, från vilket hon i perioder varit tjänstledig.

Idén att skildra fackklubben fick hon 2010. Då gick hon sista terminen på dokumentärfilmslinjen på Folkhögskolan Biskops Arnö. Hennes pappa arbetade fortfarande som växlare. Men dealen var ny. SJ hade bolagiserats och den del av SJ:s verksamhet som Ylvas pappa jobbade på hade lagts ut på entreprenad. Trafficare – del av den multinationella kedjan ISS – hade varit billigast och därmed vunnit upphandlingen.

På Trafficare skulle det som tidigare gjordes på två timmar ske på 20 minuter. Stressen hade satt sig i de anställdas kroppshållningar. Den sprängde i deras huvuden. Ylva såg det på sin pappa och hon hörde hans oro över arbetsvillkoren. Över hur fackklubben, en gång så stark och driven av politisk passion och övertygelse, höll på att brytas ner. Det var då hon bestämde sig. Hon plockade fram filmkameran och hängde på sin pappa till jobbet.
– Jag kände att det här var viktigt. Det är som om vi håller på att glömma att vår arbetsrätt är en färskvara när marknaden globaliseras och vinstintressen styr. Facket har lagt grunden till vår välfärd. Att pappa blev huvudperson berodde på att han var en av frontfigurerna.

Filmen har tagit många vändningar. Som när hennes pappa plötsligt fick sparken 2011. Trafficare hade tröttnat på de ständiga påtryckningarna om brister i arbetsmiljön. Det var i alla fall fackförbundet Sekos tolkning. Men arbetsgivaren var starkare. När förhandlingarna var över hade klubbordförande Leif Holmgren drabbats av en hjärtattack. Han var arbetslös och ensam.
– Uppsägningen kom som en chock. Jag trodde att facket skulle stå upp. Sekos valspråk är ”Vi vägrar hålla tyst”.

För Ylva blev det svårare att filma. Inte bara för att huvudpersonen var borta. De andra i fackklubben började backa.
– Många ville inte synas i bild längre. De blev rädda, ville inte förlora jobbet. Arbetsgivaren visade tydligt att man inte fick prata om uppsägningen. Kampen svalnade. Flera anställda uttryckte en oro för framtiden.

Sedan bröt Trafficare avtalet med SJ. För dålig lönsamhet. SJ tog tillbaka verksamheten, men inte de anställda. Eller inte alla. Bara de unga. Seko stämde i Arbetsdomstolen. Fackklubben och de anställda splittrades. Ylva fortsatte filma.

Det har hon gjort i fyra år nu. Att det skulle få ta tid visste Ylva från början.
– Det viktiga för en dokumentärfilm är det långa perspektivet. Den här historien hade inte kunnat berättas utan det.

På band har hon oändliga timmar med långa möten. Intensiva diskussioner. Personalfester. Vänskap. De hon nu ska klippa ihop. Hon har bara en sista scen kvar. Det är på hennes pappa. På hans nya jobb, som timanställd på en järnväg i Norrland. Varje fredagkväll åker han hem till Göteborg och varje söndag tar han nattåget tillbaka.

Bara några av kollegorna är kvar på SJ. Några är timanställda, trots att de haft samma arbetsuppgifter i 25 år. Andra är på Trafficare. Många är arbetslösa. Kvar av den stolta och optimistiska fackklubben är i dag en skingrad skara människor.
– Jag vill öka det politiska och fackliga engagemanget bland oss som arbetar. Jag har sett det på jobb jag varit på. Att man inte vågar. Att man jobbar på. Sliter ut sig. Därför rör den här filmen alla. Det är en viktig samhällsfråga.

Fotnot: Det är inte bestämt var filmen ska visas.