Eller klippet med soldatpappan som kommer hem och överraskar sin familj och hans fru skriker rakt ut, slår och kramar honom om vartannat medan tårarna sprutar.

Som känslomänniska upplever jag ofta att mina känslor inte riktigt får plats. Varken inom mig själv eller inom samhällets ramar. Oavsett om jag är glad eller ledsen. Uppmaningar som ”ut med det bara” är egentligen rent skitsnack. För ingen vill på riktigt att vi ska ta ut våra känslor, i alla fall inte helt. Några försynta snyftningar går bra. Åtminstone efter att ha blivit dumpad. En svordromsramsa går också bra. I alla fall om man har tappat bort sin plånbok. Men du kan inte gå runt på stan och vråla ut din bottenlösa ångest. Eller förtvivlat sparka sönder en parkbänk under joggingrundan. Nej nej. Det ger ingen som helst empati. Du får visa känslor. Men bara på rätt sätt. Och vid rätt tillfälle. Med rätt timing.

Den amerikanska sociologen Hochschild benämner detta känsloregler. Det är normer vi fått med oss sedan födseln och styr på vilket sätt vi får visa känslor i olika situationer för att bli socialt accepterade. Genom civilisationsprocessen har vi gått från att uttrycka våra behov och känslor offentligt, till en allt mer distanserad och mekaniserad tillvaro där starka känslor är tabu. Vi kontrollerar och behärskar oss själva, då känslor ju är något obehagligt. Något pinsamt.

Jag skulle hellre se mer känslor som bara får vara, utan att tillrättaläggas. För finns det något vackrare än genuint uttryckta känslor – okontrollerade obehärskade känslor omöjliga att dölja bakom fasaden?

Helena Lundberg
Arbetsforskare och författare