De ekonomiska orättvisorna i kombination med en svag stat är den fundamentala förklaringen till de motsättningar som göder de idéer som lett fram till att flera främlingsfientliga partier lyckats etablera sig i såväl nationella parlament som i Europaparlamentet.

Allt oftare läser vi i dagspressen om beslutsfattare som hävdar att tiggeriet bör förbjudas och att sjuka som saknar det europeiska sjukförsäkringskortet inte har rätt till sjukvård när de befinner sig i Sverige. Kommunpolitiker som tvångsförflyttar människor inför offentliga tillställningar och partiledare som, i stället för att se till människors behov, talar om hur vi kan minska kostnaderna för flyktingmottagningen är ett förebud om välfärdssamhällets sammanbrott.

Trots att den socioekonomiska och strukturella verkligheten bär det verkliga ansvaret för de allt sämre offentliga finanserna riktar vi vår misstro och aggressivitet mot en grupp individer som lever i extrem fattigdom och utsatthet. Främlingsfientlighet, som riktas mot invandrare, etniska och kulturella minoriteter är ett resultat av en missriktad rädsla i att invandring skadar landets nationella identitet eller dess ekonomi, gynnar bara den västerländska plutokratin och de ekonomiskt välbärgade på bekostnad av de utsatta i samhället.

Vi måste öppna våra hjärtan och förstå att kampen mot de ekonomiska orättvisorna måste gå vidare om vi i framtiden vill leva i en human värld där hela befolkningen, oberoende ursprung, har likvärdiga möjligheter till ett människovärdigt liv.