Lagerman med rätt att rycka ut

I början vibrerar den, sen börjar den pipa. Personsökaren som larmar om utryckning ligger alltid i Gustaf Larssons byxficka. På nätterna lägger han den på nattduksbordet.
– Om jag sover djupt händer det att jag får ett knä i ryggen av frugan. Jag vet de som lägger sökaren på en plåtbricka så att de ska vakna.

Gustaf Larsson jobbar heltid på Julas centrallager i Skara och är deltidsbrandman. Var fjärde vecka har han beredskap. Måndag klockan 17 till måndag klockan 17. Då jobbar han som vanligt, men får han ett larm ska han vara på brandstationen inom fem minuter. Dygnet runt. I Skara har sex deltidsbrandmän jour varje vecka. De rycker mest ut på kvällar, nätter och helger eftersom de ordinarie heltidsbrandmännen jobbar på dagarna.
– Jag åker från jobbet runt fem gånger per år, vid stora bränder och lastbilsolyckor, säger Gustaf Larsson.

Handelsnytt hälsar på honom på lagret under hans jourvecka. Personsökaren ligger i arbetsbyxan. Han visar den stolt. Den brukar larma tre, fyra gånger på en vecka.
– Det som hela tiden gäller är att vara fem minuter från station. Efter jobbet brukar jag träna, handla och greja hemma. Det är inte så stor skillnad från andra veckor. Jag tränar ganska mycket annars också.

Heltid på Jula, deltid som brandman, fru och tre barn som bor hemma. Den minsta är sju år. Det är inte alltid alldeles enkelt att få ihop tillvaron. Tonårssonen hjälper till med fritidslämningar och andra vuxna skjutsar till pingisträningar. En gång kom ett larm om villabrand precis innan Gustaf skulle hämta på dagis och han fick omarrangera hämtlogistiken från brandbilen. Och han minns en natt som aldrig ville ta slut. Den började med ett sent brandlarm.
– Sen fick jag sitta vakt till sju på morgonen. Då var det bara att åka och jobba pigg och alert. Man var inte jättenöjd. När jag går av jourveckan måndagar klockan 17 är det skönt att ha badkar hemma.

Gustaf har jobbat på Julalagret sen 1999. Han är mest på varuutlastningen. På rasterna spelar arbetskompisarna kort i lunchrummet. De spelar ”gurka” som går ut på att inte vara den som sitter med högst kort på handen. Frun Karin jobbar också här. De tycker det är trevligt att ha varandra nära. När barnen var små var lunchrasterna rena andningshålen för dem, att få sitta och äta ostört bara de två.

Gustaf är tjenis med de flesta när han går runt på lagret. Han har ju jobbat här länge. Och så är han fackligt aktiv som skyddsombud. I det uppdraget har han nytta av brandmannakunskaperna.
– Det ger arbetskamraterna trygghet. Och som skyddsombud slår jag arbetsledningen på fingrarna. Jag har klart bättre koll på brandsäkerhet.
Senast i oktober fick han nytta av vad han kan. En truck började brinna.
– Jag tog en skumsläckare och åkte ner och släckte, pekar han mot gången SH.
Kanske skulle vem som helst kunna hantera en skumsläckare. Frågan är snarare vem som kan agera snabbt och säkert, behålla lugnet och fattningen.
– Jag tror det är just därför jag passar som brandman. Jag är ganska lugn av mig, hetsar inte upp mig.
Branden släcktes utan fara och skada. Däremot är det fortfarande tomt på kroken där den nu uttjänta släckaren hängde.
– Jag vet, jag har sagt till två gånger, ler Gustaf snett.

Gustaf är inte ensam deltidsbrandman på Jula. De är ytterligare tre på lagret och två på huvudkontoret. Utanför finns deras egen parkeringsplats för att minimera utryckningstiden. ”Parkering endast för brandmän i tjänst”, signalerar den röda skylten. Samuel Forsberg kommer åkandes på lagrets truckväg, eller E20 som den kallas internt. Trafiken är tät.
– En gång fick jag åka ut till en brand i någon form av industrilokal med gasflaskor som vägde 50 kilo styck. Då kunde jag använda en truck som stod bredvid och man kan säga att jag fick användning för att jag jobbar på lager.
Henric Gunnarsson kommer farandes på en annan truck med en order till Julavaruhuset i Borås. Han är inte brandman, men uppskattar att arbetskamraterna är.
– Om det händer något är det jävligt bra att ha dem.

Det tar sex minuter med bilen från Jula till Skaras brandstation. Egentligen för lång tid, men Gustaf har fått okej.
– Hemifrån tar det tre och en halv minut. Jag säger inte att vi får köra hur vi vill, men jag håller inte 50 alla gånger, säger han när han sitter bakom ratten under betydligt lugnare omständigheter.
Inne på stationen är det stiltje i dag. Gustaf visar sin hylla där uniformen alltid ligger redo. En bit gul tejp med hans namn markerar hans plats. Han har räknat ut att det tar en halv minut att klä på sig. Först understället. Sen hoppar han i byxorna, stövlarna och strumporna som står stoppade i varandra. Sist jackan.
– Hjälmen tar jag i handen och springer iväg. Rökdykarutrustningen tar vi på oss i bilen.

Hans senaste utryckning? En bil som kört i diket, han behövde bara åka dit och vända, sen kom en bärgningsbil. Vanliga utryckningar? Automatiska brandlarm och trafikolyckor. Första utryckningen? Ett automatlarm på Scan, falskt alarm. Gustaf var nöjd bara över att ha lyckats komma med ut.
– Efter de första gångerna skakade jag när adrenalinet åkte ur kroppen. Det gör jag inte längre, men man får alltid en viss smak i munnen. Jag är glad att jag klarat mig från att se allvarliga personolyckor. Men någon gång kommer det. Man vet inte hur man reagerar då.

Gustaf gick elprogrammet på gymnasiet och håller på att läsa in betyg. I morgon har han matteprov. I höstas tog han C-körkort. Planen är att läsa till heltidsbrandman. Han tycker det är intressant, känner sig ansvarsfull. På frågan om han ser sig som brandman eller lagerarbetare skruvar han sig, pillar på jackans reflexband medan han tänker.
– Det är nog brandman då. Jag känner mig hemma med det. Men det ställs klart andra krav. Som lagerarbetare kan man ha en dålig dag. Som brandman kan man inte ha en dålig minut.

”Svårt att rektytera deltidsbrandmän”
Gustafs vecka