Först ska du lista ut vad arbetsgivaren egentligen är ute efter. Passar det här jobbet mig? Är jobbet verkligen vad de skriver att det är, eller saknas något i beskrivningen? Vad undanhåller de liksom, det här låter alldeles för kul och bra.

Nästa steg är att dechiffrera alla floskler om vem de söker: ”Lyhörd verksamhetsutvecklare”, ”passionerad säljare”, ”positiv assistent”, ”prestigelöst kassörsbiträde” etcetera. Glöm inte att du ska uppskatta utmaningar. Det spelar ingen roll hur larvig du känner dig när du beskriver dig som ”nyfiken och ambitiös”, det är den mallen som gäller. Om du i själva verket är en ganska tråkig, tillbakadragen och ambivalent person. Skriv för allt i världen inte det! Ens kunskaper och erfarenheter måste förenklas och pressas in i denna mall. Dessutom tvingas en att värdera vilka delar av ens arbetsliv som kan imponera mest. Det handlar
om att anpassa meriterna för den tänkta arbetsgivaren. Kanske inte så konstigt, klart att vissa erfarenheter är viktigare än andra beroende på vilket jobb du söker. Självklart, men jag kan inte undvika känslan av att jag slipar bort viktiga delar av mig själv.

Det är nog likheten med marknadsföring som skapar obehaget. Reklam, fast för den egna personen. Sälj in ditt personliga varumärke. Kommodifiering heter det med ett tjusigt ord. Processen när vi gör oss själva till varor på en marknad. I det här fallet arbetsmarknaden. Men människor är inte varor, vi är människor.

När du sen anpassat dig, slipat formuleringarna och sålt in dig själv. Då är det den totalt maktlösa väntan innan du får besked. Får du ett positivt besked – en intervju, då väntar en period när du försöker analysera varför de valde just dig, och vilken av dina egenskaper du ska lyfta fram på intervjun. På intervjun har du satt på dig lite finare kläder än vanligt, du är i mycket god tid, du anmäler dig i en reception och får nyfikna blickar från de anställda. Du ler lite försiktigt, de kan ju bli dina kolleger. Sen ska du in i lejonkulan och möta allt mellan en och fem personer som ska fråga dig saker som du är oförberedd på. Puh. Sen väntan igen. Några få gånger har jag klarat mig genom hela processen och fått en anställning. Då har jag valt att stanna kvar länge, kanske mest för att slippa gå igenom allt en gång till.

Jens Lundberg
Bostadspolitisk utredare på Hyresgästföreningen och fd Coopanställd