Snart är Majgull ilsken igen

Barnprostitution på Filipinerna, institutionsvård i folkhemmet och romska fångar i tyska koncentrationsläger. Få ämnen får Majgull Axelsson att backa.  
– Jag har ofta skuldkänslor för att jag söker mig till det mörka, som om jag frossar i världens elände. Men jag kan bara skriva om det som engagerar mig. Blir jag inte det minsta arg så skriver jag inte bra.

Vi sitter på ett fik på Stockholms central. Hon har just anlänt från Halmstad för att strax skynda vidare. Agendan är fulltecknad. Senaste boken Jag heter inte Miriam har beskrivits som det just nu viktigaste och mest aktuella inlägget om antiziganism, det vill säga rasism riktad mot romer. Boken skildrar den romska flickan Malika som under en tågtransport till ett nazistiskt koncentrationsläger byter identitet genom att överta en död judisk flickas klänning. Hon blir judinnan Miriam – och det räddar henne i lägret men även i Sverige, som hon kommer till med de vita bussarna, efter kriget.
– Hon hade antagligen inte fått stanna här om hon uppgett sin riktiga identitet. Romer hade inreseförbud till Sverige fram till 1954, bara ett fåtal slapp in med de vita bussarna. Och i koncentrationslägren var det romerna som blev allra sämst behandlade av sina medfångar, av judar såväl som politiska fångar. Så för henne var klänningen med den gula stjärnan ett rent lyckokast.

Att även de förtryckta är förtryckare återkommer i Majgull Axelssons böcker.  I Rosario är död tas temat upp utifrån barnsexköparen perspektiv, han som tror att han gör sitt offer i tredje världens slum en tjänst. Han, den homosexuelle, som tror sig stå allra lägst ner på samhällsstegen och därför inte ser sig själv som förtryckare. Eller som i Slumpvandring där arbetarklassens män slåss för social rättvisa utan att se vilka de själva trampar på, sina kvinnor.
– Det finns inget lidande som är så stort att man kan ta sig rätten att kliva på andra. Diskriminering är att vara blind för den andras perspektiv. Alla har vi det inom oss, men måste våga se det. Först då kan vi ändra vårt beteende.

Engagemanget glittrar i ögonen. Värmen och närheten till skrattet finns där hela tiden, trots det allvarliga ämnet. Själv anser Majgull Axelsson sig ytterst privilegierad. Uppväxt under de gynnsamma åren på 1950-60-talet.
– Javisst, folkhemmet gav allt till såna som mig. Vi fick utbildning, bostäder, vi fick jobb, vi skrek oss till dagisplatser och till jämlikhet. Och vi fick jämlikhet, världens bästa. Men det fanns de som aldrig kom med. Dem som vi valde att inte se.

Ivar Lo-priset fick hon för sin förmåga att gestalta orättvisors uttryck och ursprung, framför allt kvinnornas.
– Jag blev lite överraskad att jag fick priset eftersom jag varit öppet kritisk mot hur Ivar Lo själv beskrev kvinnors sexualitet i sin bok Geniet där de skulle ”ge sig hän” åt männens behov. Kvinnornas behov nämnde han aldrig.
I grunden är hon en stor beundrare av Ivar Los författarskap och har ett visst överseende med hans synsätt.  Det ingick i ett tänkande med stark tradition inom arbetarrörelsen där den manlige kraftfulle arbetaren har idealiserats och lyfts fram. De mjuka, mer humanistiskt lagda männen har haft det svårare, både på arbetsmarknaden och inom rörelsen, menar hon.

Hon vet vad hon pratar om. Som chefredaktör och ledarskribent under tio år på den fackliga tidningen Beklädnadsfolket såg hon på nära håll hur textilindustrins kris drabbade de anställda. Hon intervjuade också arbetslösa till LO:s utredningar om fattigdomen i Sverige.
– Jag lärde mig att människor är så mycket mer än sin ekonomiska situation och jag blev intresserad av vad maktlöshet gör med oss. Som journalist kunde jag bara beskriva maktlösheten utifrån, som författare kan jag gestalta den inifrån.
Vem och vilka som ska beskrivas härnäst vill Majgull inte gå in på. Nästa bokprojekt är hemligt.
– Jag har börjat med research – men har inte riktigt ilsknat till än.