Keramiken blev en lisa för Lisa

Lisa Gunnarsson är koncentrerad. Hon knådar och kavlar leran omsorgsfullt och trycker den sedan runt en uppblåst ballong. När leran torkat ska hon sticka hål på ballongen och skålen har då fått formen av ett  ägg.
– Så kan man göra istället för att dreja, säger hon och visar hur man skär kanterna spetsiga så ägget ser ut som om det kläckts.
När leran torkat, glaserats vit och bränts i ugnen två gånger har hon en fin blomkruka eller skål att ha godis  i. Hemma i köksskåpet växer ständigt traven med rustika tallrikar, muggar och skålar i olika former. När det behövs en present har hon alltid en till hands.

Vi träffar Lisa i ABF:s keramiklokaler i centrala Östersund. Hit kom hon för första gången för snart sex år sedan. Några år tidigare hade livet tagit en ny vändning med skilsmässa och försäljning av huset.
– Jag kände ett stort behov av att vara kreativ men viste inte hur. Det räckte inte längre med att sitta hemma i soffan och sy. Jag ville göra något nytt, något som utmanade.
Knuffen i ryggen blev en annons i det lokala Handelsbladet där avdelningen uppmanade sina medlemmar att söka bidrag för att gå studiecirkel på ABF.
– En kompis hade just imponerat på mig med sina fantastiska drejade vinglas. Såna ville jag också göra.
Som ensamstående mamma till två tonårsbarn hade hon inte prioriterat sig själv på ett tag. Det ekonomiska bidraget på 500 kronor från Handels lokala avdelning var det hon behövde för att ta steget.
Nu har hon gått tio terminer. Keramikkurserna har gett henne mer än hon någonsin kunde ana. Både i form av gemenskap och självförverkligande men framförallt av själslig ro. Att jobba med lera visade sig kräva ett särskilt slags tålamod. Med ett för hastigt och okänsligt handlag spricker godset och blir till skärvor när det bränns. Stress funkar inte.
– Jag brukar säga att keramiken är en ”en lisa”. En termin gick allt sönder. Det var mycket på jobbet då och det visade sig direkt i ugnen. Inte en enda sak höll. Då måste man bromsa in, andas lugnt och fokusera. Leran kräver det.

I perioder är arbetsbelastningen hög på GS a-kassa. De som gått in i arbetslöshet är ofta frustrerade. I det skedet ska intyg och blanketter skickas in och vara korrekt ifyllda. Lisa Gunnarsson försöker att vara ödmjuk inför den irritation hon kan möta när hon ligger på för att allt ska bli rätt.
Efter en rad såna arbetspass är det extra skönt att ha en lerklump att tämja.
– Som terapi. Men jag njuter också av resultatet. Lergods är vackert. Jag älskar det rustika, det ofullständiga, att ingen mugg är den andra lik. Det får inte vara perfekt. Då kunde man lika gärna gå och köpa fyra fabriksgjorda muggar. Det handgjorda är speciellt att dricka och äta ur. Det är en av poängerna.
Det hon är mest stolt över är ett klinkergolv i keramik som hon lagt framför öppna spisen. I glasyren har hon bränt in små fotsteg så det ser ut som om en liten hustomte, en så kallad vätte, nyligen trippat över golvet. Hon har också gjort keramiken ovanför handfatet hemma i badrummet. Favoritföremålet är en spillkum, det vill säga en vid låg skål med en snipa som förr användes till att syra mjölk. Glasyren få gärna vara vit och se lite använd ut.
Drömmen är att kunna leva halvtid på keramiken. Med den andra halvan kvar på a-kassan. Första steget har varit att köpa en brännugn. Den står nu i en ladugård på släktgården i Borgvattnet cirka tio mil österut från Östersund. Det är där hon tänkt tillbringa allt mer av sin tid.

De bästa stunderna har hon redan fått smak på. Hon ser framför sig en sommardag när klockan är ett och sommarprataren drar igång. Då har hon två timmar av oavbruten kreativitet framför sig. Sedan kommer sjörapporten. Den enstaviga uppläsningen är som poesi i Lisas öron. Skagerack fem sekundmeter nordrost, Kattegatt, Öresund och Bälten..
– Och börjar då leran att lyda mig efter tålmodigt knådande, då njuter jag.
Hon konstaterar att keramiken blivit en del av det goda i livet. Något hon inte kan vara utan. Det ekonomiska bidraget från facket varje år har inte varit oviktigt. Det har varit sporrande. Men nu ska hon fortsätta på egen hand.
– Jag känner att jag måste lämna plats till andra. Men går jag ännu en kurs, då ska jag se till att få de där fantastiska vinglasen gjorda.