Livet på en bräda

Året är 1995. Skateboard har blivit en fluga sedan de första brädorna på allvar introducerats i Sverige drygt tio år tidigare. Anders Leidebrant är nio år och tränar sina första tricks hemma på gatan i Sköndal. Största inspirationskällan är storebrorsan och några andra coola killar som kör runt på sina brädor på kvällarna efter skolan. Med skateboardbrädan och de utmanande tricksen följer en livsstil som Anders tar del av genom tidningsmagasin och filmer. Där snappar han upp klädkoden med stora ”baggy” jeans och  keps. Bäst gillar han regelfriheten, att få åka lite som han vill, att vara ”independent” som han tidigt förstår är själva grejen med skate. Och gemenskapen, att det finns en polare i varje person med bräda och keps.
– När jag och kompisgänget bilade runt i Sverige en sommar hittade vi alltid någon skateare att sova över hos. Det fanns en given gemenskap, vi hade samma musiksmak och lyssnade på band som Millencollin, Offspring och Bad Religion. Alla läste tidningen ”Trasher” och när en ny VHS kom ut rullade den nätterna igenom.

Vi träffar Anders Leidebrant i Södertäljes skatepark. Nu som gift småbarnspappa med vovve och nyinköpt villa, men med samma frihetskänsla när brädan får fart. Fotografen ber honom upprepa hoppet från den meterhöga avsatsen i betong. Det är enkelt och väl inövat. Han behärskar trick betydligt svårare än det här, och timmarna han har tillbringat på ungdomsgården Fryshusets inomhusbana är oräkneliga. För fyra, fem år sedan rankades han som en av Sveriges bästa, hade sponsorer och åkte på tävlingar runt hela landet.
– Men man orkar inte hålla på den nivån hur länge som helst. Det sliter på kroppen, knäna tar stryk. Numera åker jag bara av ren lust, en eller ett par gånger i veckan.
Det smackar till i asfalten när brädan landar. Farten bromsas upp med foten. Brädan lyfts upp under armen innan han stegar tillbaka till startpunkten. Ännu ett hopp. Smack.

Han pekar ut över det asfalterade området och förklarar att skateparken är designad för att efterlikna en gatumiljö med trottoarkanter, lastkajer, parkbänkar och räcken. Det finns olika sätt att hoppa mot kanterna. En ”grind” är när trucken, det vill säga hjulupphängningen under brädan träffar kanten, antingen den främre trucken eller den bakre. En ”slide” är när brädans undersida glider mot kanten. En ”ollie” lyfter skateboarden från marken. De enkla grundhoppen kan varieras på ett obegränsat antal sätt. Det gäller att göra det snyggt, att få brädan med sig under foten så högt upp i hoppet som möjligt och ibland snurra den, bakåt, framåt eller sidleds. Lusten ligger i att öka svårighetsgraden. Utmana gränserna.

Kan det bli farligt?
Blåmärken och skrapsår är vanligt. Men det sker sällan allvarliga olyckor, menar Anders som hittills klarat sig helt oskadd, trots att han inte bär hjälm.
– Jag tycker att jag har lite koll. Men barn ska alltid skydda huvudet. Är det trångt i en skatepark kan man krocka. Men handledsskydden kan man skippa de gör ofta mer skada än nytta och jag har sett ungar som glider på dem i fallet och slår huvudet istället.
Det finns mer åkregler nu jämfört med tidigare, i alla fall i de bemannade skatehallarna som Fryshuset, där Anders varit instruktör. Skateboard ingår även i Riksidrottsförbundet numera, även om Anders inte vill kalla det en sport.
– Det är mer av en livsstil.

I den ingår musiken som en viktig del, bland annat det som kallas för skatecore, för den oinvigde en ganska ruffig och punkig stil. Och schablonbilderna om skateare är många. Men Anders har aldrig stött på problem varken med våld eller droger. Däremot håller han med om att killarna dominerat. I början fanns det knappt några tjejer alls i ramperna. Men så började de droppa in på Fryshuset där han hängde. Bland annat Anne som skulle komma att bli hans fru. Nu väntar de sitt andra barn.

Om de ska låta barnen börja åka?
– Självklart. Om de vill. Många av dem som började på 1980-talet har egna kids som de åker med nu. Det ser jag fram emot. Jag tror aldrig man kan bli för gammal för skate.