Den där 20:e matchen är när det är fyra grader och haglar från sidan, lagen har fokus på att svära på varannan eller mig snarare än att spela, eller när jag får åka långt hemifrån en sen fredagskväll. Det liknar jobbet en del. Oftast kul, men då och då blir det för mycket.

Det är olika tydligt hur ens hobby utvecklar en på jobbet. För mig är det väldigt tydligt. Ledarskap, noggrannhet och social förmåga belönas som fotbollsdomare, och ofta är det egenskaper som gör nytta på arbetsplatsen också.

Att vara fullt fokuserad och koppla bort allt annat är ett måste och förmodligen det bästa med att döma. Under 2×45 minuter får inget annat än matchen spela roll. Springer jag runt och tänker på jobbet tappar jag matchen på en gång. På samma sätt är det på jobbet. Mer fokus ger bättre resultat.

I somras dömde jag en match där en närkamp plötsligt övergick till ett slagsmål. Jag springer dit, försöker sära på kombattanterna och få dem att lugna sig. Så ska en domare inte göra, risken att få en smäll är för stor, men jag kan inte låta bli. Folk ska inte slåss. Samma ryggradsreflex har fått mig att göra dumma saker på jobbet.

Folk ska inte snatta heller. Så på samma sätt kunde jag säga till killen som stoppat en oxfilé innanför jackan att han skulle lägga tillbaks den, utan att tänka på vem jag pratar med.

Att springa med visselpipan efter två hetsiga korpenlirare liknar ganska mycket att älga efter en snattare och hojta att hen ska a) lämna tillbaka det hen stulit, b) dra åt helvete.

Synpunkter på offsideavblåsningar och andra domslut där inblandade alltid har hela bilden och jag som domare givetvis inte har någon bild över huvudtaget, ofta är jag ju blind, liknar ganska mycket ”synpunkter” som butiksanställda får ta emot. ”Va! Är gräddfilen slut, är ni helt blåsta!”

Kanske är domaruppdragen ett sätt att klara mitt skrivbordsjobb där den direkta kundkontakten saknas och jag sällan blir skriken på. Att få upp adrenalinet och känna fullt ansvar över de där kvadratmetrarna är ändå ganska skönt.

Men även om jag jobbar på en mångt mycket lugnare arbetsplats, är det inte utan skäll. Sköter man en stor organisations sociala medier ingår det att med jämna mellanrum bli idiotförklarad. Då tar jag ett djupt andetag och tänker på stressen i kassan eller ringen med arga fotbollsspelare som ska förklara hur fel man har. Då går det mesta bra. Synd att det inte finns några gula kort att dela ut bara.

Jens Lundberg
Bostadspolitisk utredare på Hyresgästföreningen och fd Coopanställd