Hon har koll på herr kantarell

Hundarna hoppar ut med ett glädjetjut när bildörrarna öppnas. Vi befinner oss på en skogsparkering i Galtström ett par mil söder om Sundsvall. Det ligger ett lätt duggregn i luften. Perfekt för en eftermiddag i skogen. Svampkorgarna och väskan med termos och fika plockas ur bagageluckan innan vi styr stegen ut i det höga blåbärsriset.
– Åh, äntligen! säger Jeanette Sätterström, och tar ett djupt andetag.

Hon steg i stövlarna direkt när förmiddagspasset på Ica Supermarket i Njurundabommen var slut. Mamma Rose-Marie Örberg och dottern Sandra Uppling hängde på, som de brukar.
– Skogsutflykterna är ett sätt att träffas och umgås. Vi plockar lite kantareller, luftar hundarna och sitter på en stubbe med en kopp kaffe och filosoferar om livet.

Ingen av dem är någon svampexpert konstaterar hon. De vet ungefär var de ska leta och har fyra fem ställen i närområdet som de åker till.
– Här, jag har hittat några, ropar Sandra som har gått en bit före in bland tallarna.
– Och här, ropar Rose-Marie från ett annat håll.
Det lyser gult i mossan och korgarna fylls på.

Jeanette började plocka svamp för ungefär tio år sedan.
– Vi var nybörjare och jämförde svampen med bilderna i en svampbok vi hade med oss. Jätteambitiösa. Jag insåg efteråt att vi gjorde det för svårt för oss. Visst, man kan lära sig en eller två sorter till. Men får jag bara får ihop till mammas goda kantarellsås är jag nöjd. Eller till en macka på kvällen. Svårare än så behöver inte svampplockning vara, säger Jeanette.
Svampen är egentligen bara bonus. Det bästa är att komma ut i stillheten och lugnet, resonerar de.
– Om man som jag jobbar i förbutik med konstant stress och ljud från kassan och tv-apparater, så är tystnaden gudomlig, säger Jeanette.

Rose-Marie och Sandra nickar instämmande, båda med lång erfarenhet av butiksarbete. Vi har satt oss i en glänta, hällt upp kaffet och tagit fram äggmackorna. Den irländska settern Riva och dvärgschnauzern Dixon kommer sättande i fart, gör en snurr runt oss och försvinner in bland snåren igen. Att hundarna är med är en trygghet.
– Jag tror att hundarnas gläfsande och vårt stojande håller björnen på avstånd, säger Jeanette.
För det är ingen tvekan om att det finns björn här, konstaterar de. Men den är inte lätt att se. Sandra berättar om jägaren som såg en björn på avstånd från ett jakttorn.
– Plötsligt dök två svampplockande kärringar upp i skogen. De gick helt ovetande förbi björnen som lagt sig tätt mot marken och inte rörde sig förrän de var lång borta.
Eller kompisen som jagar och går timtals djupt inne i skogen men aldrig har sett en björn.
– Så det vore ju konstigt om vi skulle stöta ihop med en.
Lättare då att stöta på en älg. Eller ännu hellre en älgjägare, konstaterar Jeanette.

Med magarna fyllda av gofika och korgarna med skogens gula guld är det dags att gå tillbaka.
– Vi kom väl härifrån? säger Rose-Marie tvekamt till Sandra som går åt motsatt riktning.
Efter en stunds irrande i cirklar och generande skratt får Sandra uppkoppling på sin mobiltelefon och tar ut riktningen.
– Se till att du har ett bra abonnemang när du är ute i skogen och pinpointa var du börjar. Om man har en motionsapp så kan man ha den igång hela tiden så är det bara att följa gpsmarkeringen tillbaka, tipsar hon.

Plötsligt glimmar det till mellan trädstammarna. Det är varken björn eller älg. Det är våra bilar, konstaterar vi med ett lättat skratt.

Lena Bäckman Lägerdal
Frilansjournalist