20 procent av Sveriges befolkning sympatiserar med Sverigedemokraterna (SD) enligt Sifos senaste mätning. Av LO:s medlemmar är det nästan 30 procent. Men varför är SD fackfientliga och vad kan vi medlemmar göra för att stävja trenden bland våra kamrater?

Svaret hittar jag i det fackliga löftet. Det unika med ett fackförbund är bredden av människor vi organiserar. Vi är välkomna oavsett favoritfotbollslag, kultur, religion, etnicitet, intressen, kön och sexuell läggning. Vi har en gemensam nämnare och vision: vi vill ha ett schysst arbetsliv. Det är därför SD är skraja för facket. Facket är kämpande, drivna och progressiva människor på våra arbetsplatser som inte räds en diskussion. Vi tar för oss, vi lobbar för förändring och: vi bryr oss precis lika mycket om våra kollegor oavsett ovan nämnda preferenser.

Kan det vara så att SD ökar för att de aldrig behöver svara på politiska frågor? Vi vet att de vill stoppa invandringen, men hur ofta diskuteras deras andra helt sanslöst dåliga idéer? Tänk om vi i stället fokuserar på att kritisera och ifrågasätta deras politik i helhet, då kanske folk tänker om? Jag tror också att en tydligare skillnad mellan partierna skulle hejda det politikerförakt som växt fram där partiernas skillnader i dag av många ses som obefintliga. Tydlighet skulle hindra vidare utveckling av det missnöje SD:s väljare säger sig känna. För politik består ju inte bara av en fråga. Politik är ett kluster av komplicerade frågor och problem att lösa.

Jag tror att SD:s väljare söker trygghet och välstånd, likt oss alla, men finner lösningen hos ett parti med rötter inom den högerextrema rörelsen. Det är kanske lätt att svälja någons svar med hull och hår när resurserna i samhället inte räcker till och en heroisk blåögd man i brun skjorta verkar ha svar på tal. Men kom ihåg att det är politik som skapat dagens stora ekonomiska klyftor, nedmonterade välfärd och vinstmaximerande företag. Inte människor som i strävan efter ett drägligt liv flytt till Sverige.

Bemöt orimlighet med rimlighet och realitet, bemöt förespråkarens naivitet och okunnighet med rättvisa och solidaritet. Ta ton i fikarummet, på förfesten, i klassrummet eller runt middagsbordet. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Jag säger som mantrat i Fatta-Mans låt: Det börjar med mig.