Här spelar en diagnos ingen roll

Det hänger ett foto inne på chefens kontor. Jaan Must sitter i sin truck. Han ler, ser nöjd ut. Jaan älskar att köra truck. Höra det lite gnisslande ljudet, känna kraften i de tunga lyften. För att variera sitt jobb brukar han köra rundorna på lagret åt olika håll. Ibland åt vänster, ibland höger. Ibland ett helt nytt varv.
– Jag kör bara motviktstruck här. Det finns en massa andra. Ledstaplare, skjutstativ, teleskoplastare och hjullastare. Sen finns det timmertruck också. Fast det har jag aldrig kört, det är en jättetruck.

Truckkärleken gnistrar i ögonen. Solens strålar tränger in genom fönstren och målar streck på stengolvet. Jaan går ur trucken, tar ett grepp om byxorna som hasat ner, borstar av lite sågspån från jackan. En container med ett lass brädstumpar töms med ett brak. Här på lagret har Jaan hand om återvinningsstationen för allt som slängs på Fredells. Plast, kartong, metall, impregnerat trä, rent trä, gips, elektronik, färg, minerala massor.
– I början var det svårt att veta hur noggrant jag skulle sortera. Nu har jag lärt mig att inte vara supernoggrann. Jag får acceptera att jag inte kan dra ur alla spikar ur alla brädor.

Innan Jaan basade här nere slarvades det med sopsorteringen. Det blev en dyr historia för Fredells. För pengarna som sparades skaffade de trucken till Jaan.

Fredells byggvaruhus i Sickla utanför Stockholm har flera personer anställda med funktionsnedsättningar eller andra svårigheter. Aspergers syndrom, dyslexi, Kol, medfödd hjärnskada. De tio personerna började som praktikanter, i dag är åtta fast anställda och en har anställning på ett år. De ingår i Team Varuplock som packar upp varor över hela varuhuset. Även Jaan började sin bana på plocket. Det tog inte lång tid innan han fick byta.
– Det var ingen truckkörning och för mycket små siffror att läsa. Jag föredrar att vara här nere på återvinningen. Det är lugnast. Man slipper fundera på alla konstiga frågor från kunderna.

Jaan har dyslexi och ”lite annat”.
– Jag har svårt att läsa och skriva. Som kungen. Och jag har svårt med alla fina ord de som sitter på kontor använder. Sen säger de att jag har minimalt med Aspergers, men att det inte räcker till en diagnos.

Jaan blev mobbad i skolan. Han glömmer aldrig när klasskamraterna gömde hans kläder efter gymnastiken. Eller när de kallade honom Jaan Banan och Julmust. En gång brast det och han kastade in en kille i skåpet. Han gillar det inte, men får fortfarande säga till på skarpen när folk inte bemöter honom schyst. Det har även hänt på jobbet.

Många i Team Varuplock har hoppat från praktikplats till praktikplats innan de kom hit. Ibland kändes det meningslöst. Folke Boström som jobbat här i sex år minns att han och ett gäng fick i uppdrag att snickra en stuga till barnen i en fotbollsklubb. Så fort de var klara revs den.
– Det är jättebra att vara anställd. Jag känner mig trygg, säger han.

Varuplockarna har gjort sig kända för att kunna hjälpa kunderna att hitta rätt i djungeln av 25 000 artiklar. Ibland tar Folke detta med service några snäpp längre.
– En gång ville ett par ha en skottkärra. De funderade på om den gick in i bilen så jag tog med mig kärran och provade, och gick tillbaka med paret till kassan. Och så har jag kört runt en i rullstol, ler han.
En gång fick han 50 kronor i dricks. Han ska bjuda chefen på en glass, är det sagt.

Jens Johansson var den första med funktionsnedsättning som kom till Fredells. Han hade fått höra att han aldrig skulle få ett jobb.
– Det är väldigt tråkigt att sitta hemma. Jag blir helt enkelt förbannad av att inte göra ett skit när man vet att man kan dra sitt strå till stacken och ha ett jobb.
Ibland blir det dock krockar mellan hans diagnos och kollegorna.
– Jag älskar att visa mina känslor. De jag tycker om kramar jag. Jag har faktiskt blivit tillsagd ett par gånger.

Teamet har stående lunch 12.30–13.30. Gruppen jobbar och lunchar mest för sig själv.
– Ibland kan jag sätta mig bland de från andra avdelningar för att integrera, säger Charlotte Ekeberg när hon satt sig på den plats i matsalen hon känner är hennes.

Det har uppstått kärlek i gruppen. I snart tre månader har Charlotte och Jens varit ett par. Första dejten var under lunchtimmen på sushin mittemot.
– Det är så härligt, säger Charlotte.
Hon tycker att dagarna på Fredells bara flyger iväg. Helgerna däremot, de släpar sig fram. Hon känner knappt igen sig själv, så mycket har hon utvecklats.
– Mitt ex orkade inte hänga med i utvecklingen. Jag lär mig det sociala samspelet, att prata när det passar och vänta in folk. Jag har en enkel utvecklingsstörning med dubbelsidig hjärnskada och chefen säger att jag får jobba i min egen takt. Annars skulle jag må psykiskt dåligt. Jag skulle gråta mycket lättare.

De flesta har någon form av anpassning. De som mår dåligt av att passa exakta tider har flextid. Några jobbar deltid för att de blir trötta av alla intryck. Spontana möten hör till undantagen, framförhållning uppskattas. Jaan som har svårt för bokstäver har en jobbtelefon som läser upp hans sms.

När Jaan slutar för dagen parkerar han trucken och drar upp byxorna som hasat ner igen. Dags att åka hem och städa, tvätta, diska, kanske titta på tv. Han har flickvän, men det är onsdag och de träffas bara på helgerna. Vad han drömmer om?
– Min dröm är att någon gång köra hjullastare.