Hon beklagar att LO-förbuden inte lyckats enas kring gemensamma krav i avtalsrörelsen, men hon vill inte kalla situationen för en kris.

– Vi hade hemskt gärna sett en LO-samordning, men samtidigt ser vi nya möjligheter i den uppkomna situationen. I en LO-samordning anpassar sig alla förbund, nu är vi mer fria att jobba med de frågor vi tycker är viktiga. Alla får ta sitt ansvar utan att krypa ner i skydd bakom någon annan.

Susanna Gideonsson varnar dock för en ”huggsexa” där alla försöker tillskansa sig själv så stora löneökningar som möjligt.

– En huggsexa kommer bara att drabba våra medlemmar. Vi måste ändå ta ansvar för lönebildningen.

Enligt LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson var samtliga förbund överens om en särskild satsning på lönehöjningar för undersköterskor. Samordningen sprack däremot på att man inte lyckades enas om en låglönesatsning som skulle ha gett större procentuell löneökning till avtalsområden med snittlön under 25 000 kronor.

– Vi är överens inom LO att kvinnor är värdediskriminerade på svensk arbetsmarknad. Undersköterskor är en av grupperna, säger Susanna Gideonsson.

När samordningen i lönefrågor sprack föll också diskussionen om samordning kring arbetsvillkor som allmän visstid, omvandling av heltid till deltid och bemanningsföretag – alla viktiga frågor för Handels.

Har Handels styrka nog att ta strid för dessa frågor utan att ha övriga LO-förbund i ryggen?

– Ja, vi har styrkan. Men jag vill inte säga att vi inte har övriga förbund i ryggen. Otrygga villkor är hjärtefrågor för alla LO-förbund även om det ser olika ut i olika branscher. Inget säger att vi inte kan samordnas i sådana frågor. Jag slänger inte in handduken.

Susanna Gideonsson vill inte medge att LO-facken blir svagare utan samordning.

– Arbetsgivarna är oerhört samordnade, det här ställer till det mer för dem. Förutsägbarheten minskar, men det skapar nya möjigheter att lösa branschspecifika frågor.

Bakgrund

LO-samordning

LO:s 14 fackförbund har som ambition att gå fram med samordnade krav i varje avtalsrörelse. Samordningen innebär att förbunden lovar att hjälpa varandra att få igenom de krav man enats om. Vid en eventuell konflikt är övriga förbund beredda att ställa upp med sympatiåtgärder.

Sedan 1990-talet har LO-samordning i denna form förekommit i alla avtalsrörelser. År 2012 stod dock tre industrifackförbund utanför samordningen.

Innehållet i samordningen tas fram av LO:s styrelse och beslutas av LO:s representantskap. Denna gång lyckades dock inte LO-förbunden enas om en samordning. Repskapet beslutade därför den 21 oktober att varje förbund ska förhandla för sig självt i avtalsrörelsen 2016.

Den konstruktion som LO-styrelsen i slutändan tog ställning till, och som inte alla kunde acceptera, innehöll en särskild satsning på löneökningar för undersköterskor, men hade i övrigt samma upplägg som användes i avtalsrörelsen 2013. Det gick ut på att avtalsområden med snittlön över 25 000 kronor skulle få löneökningar i procent. Områden med snittlön under 25 000 fick löneökningar i kronor. Det innebar en låglönesatsning där områden med lägst lön fick procentuellt större löneökningar än mer högavlönade grupper. Det gynnade kvinnodominerade avtalsområden som detaljhandeln. Även i år skulle upplägget ha gynnat detaljhandeln som nu har en snittlön kring 23 600 kr.

Förutom lönekrav brukar LO-samordningen innehålla krav som rör allmänna arbetsvillkor, till exempel regler för visstidsanställningar och bemanningsföretag.