”Ett sjukt samhälle gör oss sjuka”

Min lilla syster är en film om två systrar. Titeln är dubbelbottnad, förklarar regissören Sanna Lenken.
– Vem är den lilla systern av de två? Vem tar hand om vem? Det handlar bland annat om medberoende, att vara anhörig. Ätstörningar är en sjukdom som påverkar hela familjen.

I första scenen vinner storasyster Katja, 16 år, en konståkningstävling. Föräldrarna och tränaren står stolta och tittar på. Tolvåriga Stella, på väg in i puberteten vill också bli bekräftad och drar slutsatsen att hon måste ändra på sig själv för att duga. För Sanna Lenken är det här en nyckelscen.
– Storasyster blir hyllad för att hon är duktig och vacker, så som det ofta är. Det finns liksom inbyggt i våra normer hur en tjej ska vara för att bli beundrad och älskad. Inte undra på att alla kämpar åt det hållet och att även Stella tror att hon måste göra det.

Sanna Lenken menar att ätstörningar i grunden handlar om outtalade förväntningar på vad en tjej ska vara.

I filmen är det lillasyster Stella som ser det ingen vuxen ser, att storasyster under sin perfekta fasad bär på en oroväckande hemlighet. Hon kräks upp det hon äter. Trots att hon är smal, vacker, framgångsrik är Katja inte nöjd med sig själv.
– De två systrarna är egentligen två sidor av min bild av mig själv som kvinna. Stella, barnet som för en slags frihetskamp för att få fortsätta vara fri och gränslös, en hel person. Och Katja som faktiskt är sjuk utan att någon förstår det. Hon verkar ju så duktig.

Stella ställs inför ett dilemma. Ska hon vara lojal och ingå i hemlighetsmakeriet eller berätta? Storasyster Katja kan ju faktiskt dö.
– Filmen visar hur ätstörningar bryter ner en familj men handlar också om något existentiellt, en djup och sann ångest om vem man ska vara som människa.

Vi träffar Sanna Lenken utanför Stockholms centrum för ätstörningar, SCÄ, som ligger vid Mariatorget på Södermalm. Här har hon samlat in material till sin film, pratat med drabbade och anhöriga. Men hon har också hämtat stoff från sitt eget liv. Som 16-åring fick hon själv ett problematiskt förhållande till mat. En oskyldig fruktdiet tillsammans med en kompis ledde till ett sjukdomstillstånd som höll i sig i tre år.
– Vi behövde inte ens banta, men hade väl blivit översköljda av budskapet att det skulle man göra. Man måste fråga sig vad alla de här skönhetstipsen kommer ifrån? För det är aldrig så enkelt att ätstörningar bara beror på en bantningskur som går över styr, det handlar alltid om bakomliggande värderingar hur vi tror att vi ska vara för att duga och bli älskade.
–Då när jag var 16 år ville jag se ut som modellen Kate Moss, blek och mager med mörka ringar under ögonen. Heroin chic var ett ideal.

Hon tycker inte det har förändrats. Kroppsideal och könsroller begränsar oss kanske mer än någonsin. Och det är en paradox, menar hon, för även om många tjejer diskuterar kvinnorollen mer nu än tidigare så är det svårt att kliva ur den.
– Jag är inte bättre själv. Nog fan vill jag se snygg ut när jag är med på TV.
Bilderna matas vi med hela tiden, menar hon. Inte minst då man kliver in i en butik.
– Som nybliven mamma blev jag nästan chockad av att könsrollerna är så cementerade på babyavdelningen. Rosa trosor med hjärtan på, fortfarande.

Själv älskar hon rosa och hjärtan men menar att det är så enormt begränsande, gulligt, och motsatsen till kraft och styrka, det som alla kvinnor också har. Hon önskar att modeindustrin blev mer ifrågasatt, kanske också av dem som jobbar i den, i butiker och salonger där schablonbilden av kvinnan ofta upprätthålls. Att tjejer lever med snedvridna kroppsideal är liksom normalt, menar hon. Själv var hon fenomenal på att dölja sin sjukdom.
– Ingen tar någon notis om att kvinnor gör sig själv skada för att anpassa sig till en norm som egentligen är alldeles för trång. Jag skulle vilja påstå att det är samhället som är sjukt, inte tjejerna som får sjukdomen.

Ätstörningar är en lömsk sjukdom, menar hon, svår att ta sig ur för det är ganska skönt att vara i den. Med sjukdomen fick hon det hon ville ha, uppmärksamhet.
– Jag började identifiera mig med sjukdomen. Jag blev ”anorektikern”. Men jag blev ju bara sedd för att jag var sjuk och inte för att jag var Sanna. Jag började tillfriskna när jag flyttade till London och började ett helt nytt liv.

Sanna har märkt att det finns ett otroligt sug att prata om problematiken då hon är ute och visar sin film.
– Man kanske känner igen sig, börjar resonera om hur man själv beter sig som förälder eller identifierar sig med Katja. Det är det som är häftigt med fiktion, att man kan koncentrera sig på karaktärerna, fokusera på dem så behöver man inte prata om sig själv. Eller bara erkänna att man känner igen sig, att så där känner jag också. Om folk börjar reflektera efter att det sett filmen så har jag lyckats.