Taxichauffören var sympatisk, man gillade honom med en gång, hette något från forna Jugoslavien och frågade mig på klingande västgötska om jag bodde här.

Nej, jag var på besök, sa jag. Hos mina föräldrar, de enda jag känner som bor kvar. Vi pratade om det stora bostadsområdet som inte fanns på min tid, där det bara bor inflyttade göteborgare, och när det visade sig att jag inte ens visste att stan hade fått en bowlinghall till tittade han på mig i backspegeln som om jag ljugit när jag sa att jag var härifrån. Jag sa inget om att det är här jag är när jag drömmer på natten, när jag skriver, men inte här nu, utan där, då, i en annan tid, med andra människor. Sen log han och sa att jag verkligen hade slipat bort min dialekt och jag blev lite sur och sa att den kom tillbaka när jag pratar väder med mamma, när jag är arg eller upphetsad eller på något sätt faller utanför ramen. Jag tänkte fråga om han var barn- barn till de som kom på sextiotalet, eller barn till dem som kom under senaste balkankrigen, men då var vi hemma vid mexitegelvillan och han släppte av mig. Jag betalade och sa hej då, tog fram nyckeln från gömstället (mamma och pappa skulle komma hem först senare på kvällen) och gick in i mitt tomma barndomshem.

Och så kom jag att tänka på vad jag just varit med om. Jag hade träffat någon som var mer alingsåsare än jag, med ett utseende och ett namn från ett soligare land långt bort, och att jag tagit mig nå- gonstans i livet. Han med. Hela hans varelse var västgötsk, bara hans namn skvallrade om en annan historia.
Någon hade funnit skydd här och en del av honom hade blivit mer jag än jag själv.

Plötsligt fick jag vara lite stolt över att vara svensk.

Stefan Lindberg
Författare