Svenskt Näringslivs och LO:s gemensamma rekommendation till förbunden att låta industrin och handelns avtal (2,2 procent respektive 590 kronor per månad) utgöra norm för övriga arbetsmarknaden, överraskade många. Troligen förklaras utspelet av både samhällsekonomiskt ansvarstagande och taktik. Utan samordning är LO svagare, och ett försvagat fack ger en försvagad svensk modell.

Avtalen handlar inte bara om lön utan också principer. Om arbetstider, anställningsform, jämställdhet, arbetsmiljö med mera. I utbyte mot en extra fridag har man inom handeln nu öppnat upp för en frivillig utökad lokal lönebildning. I Handelsnytt har man beskrivit en förhoppning om stärkt lokalt inflytande men att förutsättningen är starka, välutbildade klubbar. Det senare är mycket viktigt. Men även om kunskap är makt handlar styrkan också om hur många och vilka man företräder.

Lokal lönebildning är något som arbetsgivarna brukar vilja ha och som ger dem mer makt över arbetsvillkoren jämfört med centrala avtal. Förklaringen är att facken blir splittrade när förbunden på lokal- och klubbnivå ska förhandla med mer öppna mandat och utan den mur av styrka som hundratusentals, rentav miljoner, arbetstagare utgör när de handlar gemensamt.

Vilka möjligheter tror du chefen på företaget har att pressa de anställda att acceptera föreslagna villkor om hen måste

a) förhålla sig till ombud med mandat att förhandla om merparten av det lokala löneutrymmet,

b) förhålla sig till ombud med uppgift att hävda på central förbundsnivå förbestämda krav?

Det är svårare för ett ombud att sätta hårt mot hårt när chefen vet att du har mandat och ett stort handlingsutrymme. Lokal förhandling ger ökad möjlighet till individuella hänsynstaganden, men öppnar samtidigt för fler subjektiva bedömningar. Teori och praktik visar att ensam inte är stark.

Även arbetsgivarna har uppmanats att hålla sig till märket. Vi får hoppas att de gör det, annars finns risk för en långsam löneutveckling via tillbakapressade löner på lokal nivå.