Den kravlösa bekräftelsen som erbjuds i en ”personal-kontra-kund”-relation skapar inte en naturlig jämlikhet, den kräver en extra ansträngning.

Det är söndagmorgon och en man kliver in i butiken, plockar med van hand fram en dosa Röda Lacket och en Powerade. Hans besök är så frekventa att jag kan gissa redan innan vad han kommer köpa, jag vet också att han är trevlig mot mig tills något inte går exakt som han vill. Han berättar att han har försovit sig och måste vara på sin arbetsplats om en halvtimme, som om det angår mig. Och på samma sätt, som om det angår mig, svarar jag att det är himla jobbigt att komma sent, men att han kanske hinner. Mannen räcker fram en avi, när jag registrerat den återstår 44 kronor att betala. Han blir stressad och frågar med irriterad ton hur det kan vara så mycket kvar på summan. När jag svarar att det kostar 30 kronor att ta ut en avi suckar han och konstaterar att han inte har några pengar.
”Kan jag komma in senare och betala?”
Där sätter han ord på vad som gör vår relation relativ, förutsättningen som skulle kunna föra gemenskapen framåt.

Han säljer in möjligheten till en förlängning på vårt ”trevliga stämning”-abonnemang. Som betalning kräver han att jag gör en tjänst som går emot mitt arbetsavtal. När jag säger att det inte går blir han arg, något han vill att jag ska se. Ingen passiv ilska skymd i en knuten näve i fickan, utan ett högljutt ”Men fan, jag handlar ju här varje dag!”, följt av en bestämd marsch ut ur butiken. Trist för honom att vi har installerat automatiska skjutdörrar, och därmed eliminerat hans chanser till att smälla igen en dörr för dramatisk effekt.

Allt för ofta är jag bara värd att vara trevlig mot så länge kvittot stämmer och varorna finns i hyllan. Något som kan jämföras med att jag ändå antas vara trevlig mot kunderna jag möter utanför butiken som privatperson. Förklaringen borde ligga i att jag får lön för att utföra mitt jobb, men hur mäter man kompensationskravet för en obekväm situation i pengar? Även om jag får lön är kundmötet en av många komponenter som påverkar min dag, alltså mitt liv. Därför bör det, trots att ”kund- personal”-relationen inte ser ut som en vanlig relation, prioriteras att vi båda är personer som mår bra av ett hej, ett tack och ett hejdå. Och när det inte passar är jag tacksam för skjutdörrarna.