Titta där, solen är framme! Packa strandväskan, ruska liv i familjen, kööör!
…Fast vänta, nu är det ju molnigt! Ska vi vända hem igen? Njae, titta åt det hållet, där är ju himlen så fin och blå! Vi chansar!
…Nej, det skulle vi inte ha gjort. Första regndroppen! Vi får åka hem!

Jaha då var vi hemma igen! Men vad i helskotta, strålande sol?! Ska vi åka tillbaka? Eller inte? Fast kanske? Men ja? Men nej?
Egentligen borde man bara planera inomhusaktiviteter i ren protest. Fast å andra sidan är nog chansen för strålande sol aldrig så hög som när man planerar att vara just inne. När man sett fram emot att få ligga inne och se en film utan att behöva kasta irriterade blickar mot fönstret. Vi kan låtsas att det är vinter och trotsigt fälla ner persiennerna, men solen hånskrattar oss rakt i ansiktet ändå. Det dåliga samvetet över att vara inomhus kommer krypande – och vi ger upp och går ut. Besegrade.

Det är sällan man faktiskt lyckas överlista solen. Men plötsligt händer det:
”Yes! Nu lurade jag dig allt, soljävel!”
”Vad håller du på med? Tävlar du mot solen eller?
”Ja och jag vann! Det kan den ha, den jäveln!”
”Jaha, grattis då. Solen blev säkert jätteledsen”.

Jag inser ju det smått patetiska i att bli arg på en sol. Det gör nog
de flesta. Så frågan är hur man slipper vara ett sådant offer för solen? Förmodligen genom att sluta bry sig. Att bara göra som man vill och så får solen göra som den vill. Ja, det där måste jag verkligen öva på…
Men inte nu. Solen lyser så jag måste tyvärr gå ut.

Helena Lundberg
Arbetsforskare och författare