Så är mina minnen över friluftsdagarna i alla fall. Det var väl massecken som gjorde att en stod ut. Kall ostmacka och stött äpple är ju alltid gott.

Nåväl. Nu var det med jobbet vi hade friluftsdag och det hela var väl mer frivilligt och lite mer bekvämt. Kombinerat med lite vanlig info om vad som händer framöver på arbetsplatsen skulle vi röra på oss. De mer orädda erbjöds kajakpaddling. Själv nöjde jag mig med kubb, och fika. Två trevliga sporter.

Det erbjöds också Friskis & Svettisträning. Hellre skulle jag säga upp mig än att utsätta mig själv och mina kolleger för det. Men jag har inget emot att andra håller på. Och det gjorde de. I 40 minuter höll de på och skuttade omkring. Vissa skulle säkert kalla mig smitare som tog en fika i stället. Jag skulle göra det.

Men kollektiv träning är en skräck för mig. Individuell träning också för den delen. Det är själva konceptet träning som känns så dumt. Det är ju nyttigt, och ofta kul. Men den där känslan av självspäkelse ligger kvar. Och ska jag tvinga mig själv till denna späkelse är jag helst ensam. Helst slipper jag det helt och hållet, men jag inser ju att det finns fördelar med att röra på sig också. Ibland kan det till och med vara roligt. Men är det roligt, då är det inte träning. Sån är min filosofi.

Träning, eller snarare att vara vältränad, anses ju annars eftersträvansvärt. Inte minst önskar våra arbetsgivare att vi ska vara vältränade. Då jobbar vi bättre, är mindre sjukskrivna och mår bättre i allmänhet. Det låter ju förmätet att säga att det är något dåligt. Men vet ni vad. Det finns ju andra saker än träning en mår bra av. God mat, lagom mängd alkoholhaltiga drycker, en god cigarr, ett gott skratt.

Saker arbetsgivaren inte är lika beredd att stötta. Underligt det där. Tänk om det fanns ett årligt bidrag för en kubansk cigarr på samma sätt som vi får bidrag för träningskort. Kanske skulle Folkhälsomyndigheten och andra rasa, men jag och många med mig skulle säkert må bättre.

Jag ser framför mig nästa friluftsdag på jobbet. Då skulle jag kunna stå bredvid kollegerna som gör sitt Friskispass med en cigarr i munnen och heja. Och drastiskt öka min popularitet på arbetsplatsen. Kanske.

Jens Lundberg
Bostadspolitisk utredare på Hyresgästföreningen och fd Coopanställd