Vi delar ledigheten, allt annat är galet
Jag blev nyligen pappa och är naturligtvis orimligt stolt över min dotter och över min sambo som bar detta underverk i nio månader innan hon på ett hjältemodigt sätt födde fram underbarnet.
Mitt barn är det finaste och duktigaste som finns och som någonsin kommer att finnas. Slut på diskussion.
När hon föddes fick jag en månad tillsammans med henne och sambon innan det var dags att jobba igen. Det var årets utmaning att behöva lämna dem hemma och själv åka till jobbet. Mest för egen del, de klarar väl sig själva. Men jag klarar mig inte själv längre. Så här sega har aldrig de sista timmarna på arbetsdagen varit förut. Jag vill hem och se om min dotter lärt sig vinkla foten på ett nytt sätt, eller se en ny min eller något annat helt avgörande. Men när jag kommer hem är det ofta max någon timme vaken tid kvar på dagen. På ren svenska suger det.
Dottern skapar såklart en del konsekvenser på vardagslivet som kan vara lite stökiga. Till exempel skrivs denna krönika två timmar innan deadline efter att ha tillbringat fem timmar på akuten med sambo och dotter. (Alla mår bra!) Min förmåga till fokusering är en förutsättning för att över huvud taget klara arbetsdagen och inte sitta åtta timmar med näsan ner i mobilen och titta på gulliga bilder. Men tittar på gulliga bilder gör jag såklart ändå, mest på lunchen.
Jag och min sambo delar föräldraledigheten rakt av, för mig framstår allt annat galet. Jag skulle kunna argumentera långt och engagerat politiskt för delad föräldraförsäkring, men mina främsta skäl är personliga. Jag vill ha tid med min dotter. Tid som inte bara är kvällar och helger. Tid som är att ta ansvar, tid som är att lära känna henne i minsta detalj, tid som är att torka kräks och gå ut med blöjpåsen. Tid som är att ta långa promenader och korta nätter. Tid att upptäcka saker tillsammans. Det är min rättighet som förälder att få min del av föräldraledigheten. Den enda rimliga fördelningen jag kan se, åtminstone för vår familj, är hälften var.
De pappor som inte vill det, eller som accepterar att mamman tar större delen för att slippa ta strid förstår jag inte. Den tiden du ger bort kommer inte tillbaka. Om du inte vill vara med dina barn, varför skaffade du dem? Barnet har rätt till båda sina föräldrar.
Kanske är jag präglad av min egen uppväxt. När jag själv föddes var det än mer ovanligt med föräldralediga män. Min pappa tog halva tiden med mig 198.
Jens Lundberg,
Bostadspolitisk utredare på Hyresgästföreningen och fd Coopanställd.
