”Kom i min famn, jag behöver gråta med er”
Missat samtal och jag lyssnar av mitt mobilsvar. ”Hej. Jag behöver din fackliga hjälp. Ring mej när du har möjlighet” hör jag min långtidssjukskrivna arbetskamrat säga.
Jag ringer upp och hon berättar att hon har blivit utförsäkrad (trots borttagen bortre gräns i sjukförsäkringen), varit på Arbetsförmedlingen, ringt vår arbetsgivare och blivit kontaktad av personalavdelningen. Rösten i telefonen är inte den jag känner igen som min glada pigga arbetskamrat.
Efter att ha jobbat sedan 70-talet i samma yrke blev hon utsliten i armar och axlar. Operationer har gjorts och diverse utredningar och försök att komma tillbaka. Så mycket värk i kroppen och stress i situationen har nu blivit fibromyalgi, en konstant inflammation i musklerna. Kvinnan kan inte längre lyfta sina armar eller bära sitt älskade barnbarn. Hon har bara några år kvar till pensionen. Den tid då man vill kunna passa sina barnbarn, kanske påta i landen och göra andra härliga aktiviteter som man har sett fram emot.
Inte nog med smärta, läkarbesök och en beroendeställning till sina närmaste. Nu ska hon släpas ordentligt i skiten med en sista kamp med vårt lands styggelse. Jag menar inte försäkringskassan som myndighet, utan regelverket.
Vi har redan konstaterat att arbetsgivaren inte gjort ett ordentligt rehab-arbete. Förtidspensionsansökan har gjorts och den ska nu överklagas efter avslag.
Vi vet vad detta gör med det mänskliga psyket, även hos den starkaste. Min arbetskamrat i telefonen är en bruten kvinna som inte alls vill ta upp kampen. Hon bråkade med försäkringskassan för ett år sedan och lyckades få förlängd sjukskrivning. Sen trodde vi att det skulle flyta på när taket togs bort.
Hon gråter i telefon och klumpen växer i min hals.
Hon vill inte komma till arbetsplatsen och den mesta kontakten ska hållas mellan facklig ombudsman och hennes man. Hon ber bara att vi ska göra det bästa avslutet för henne. Hon behöver lite frid i sitt sinne.
En av de stora sorgerna i detta är att de drabbar fler kvinnor än män. Män har också lättare att få igenom arbetsskador. För det tycks inte finnas arbetsskador hos kvinnor.
Älskade utkastade människor kom i min famn, jag behöver gråta med er för jag orkar inte med denna styggelse.