Häromdagen frågade en kollega vårt nyaste tillskott i kassan hur hon trivdes på jobbet. Något hon säkert kom att ångra både en och två gånger för en kvart senare grät den stackars tjejen fortfarande hejdlöst. 

Mellan snyftningar och snörvlingar fick hon fram att en av kunderna bett henne stoppa upp en vara med fel pris ni-vet-var, medan en annan hotat med både ARN och Plus för att hon nekat honom att handla på ett utgånget kreditkort. Som inte ens var hans.

Den lite äldre (och eventuellt aningens mer luttrade) kollegan försökte trösta så gott hon kunde. Klappade lite tafatt på ryggen och mumlade att ”vissa är ju inte riktigt kloka” och ”vilket jobb man har, va?”

För så är det att jobba i kassan. Och inom vilket serviceyrke som helst, antar jag. Det är kunder som har vaknat på fel sida och håller dig i kassan personligen ansvarig för att kön är lång som en måndagsmorgon. Det är kunder som ser det som en mänsklig rättighet att betala med kort och blir kränkta varje gång tekniken strular. Det är kunder som lusläser kvittot för att de VET att vi tar varje chans att lura skjortan av dem. Och det är kunder som vet bäst, kan mest och inte har någon som helst respekt för att det faktiskt är ett yrke vi utövar.  

Det borde inte vara så. Ingenstans i våra arbetsbeskrivningar står det att vi ska agera bildliga slagpåsar. Inte heller är vi klagomuren. Det är inte därför vi får lön. Likväl är det så det är.

Men tack och lov är det inte bara så och inte hela tiden. För det är också kunder som är underbart tålmodiga när streckkoderna inte vill skannas eller när de får tillbaka fel växel. Det är kunder som inte tar illa upp när ”veckans vara” är slut fast det bara är måndag och klockan inte ens är tolv. Det är kunder som minutiöst noga lägger varorna med streckkoderna mot oss för att spara oss från framtida förslitningsskador. Och det är kunder som är medmänniskor och ler och småpratar och delar med sig av sin vardag. Då inser man plötsligt att cv-raden ”jag gillar att jobba med människor” faktiskt är sann.

Poeten Jenny Wrangborg skriver i en av sina dikter att som cafébiträde har man världens bästa jobb. Med dagens allra första kopp kaffe ger man andra människor en bra start och leendet som den känslan ger är inte bara en del av arbetskläderna. Och är det något jag önskar alla kollegor under det nya året så är det detta – ett leende som inte bara är en del av arbetskläderna.