”Noll kvar i proven”! ropar den butiksanställda till kollegorna. Klockan är någon minut efter stängning.
Jag om någon borde vara ett föredöme som kund. Men två gånger. TVÅ GÅNGER. Har jag nu varit bland de sista i provrummet. Jag skäms när jag inser att jag är den där typen som sinkar stängningen och får de anställda att bli sena till den där kompisen som behöver en axel, den där drömdejten, det där yogapasset som aldrig blivit av.
Oj, vad ni läsare går igång på kunder. Kunder som öppnar förpackningar, inte svarar på hej, pratar i telefon när de betalar. Och de där som kommer in i sista minuten. Handelsnytt har sällan sett sån läsarrespons som när Henrik W Pettersson skrev en insändare om livet bakom kassan.
När jag de senaste veckorna handlat mat och kläder har jag observerat. I 33 fall hejade både anställd och kund på varandra i kassan, varav nio kunder sms:ade samtidigt, pratade i telefon eller hade på sig hörlurar. I fyra fall hejade den som jobbade i kassan, inte kunden. I fyra fall hejade ingen av parterna. Två av de kunderna hade på sig hörlurar.
En gång ville kunden betala 245 kronor bara med mynt. Den i kassan log tålmodigt. En annan gång pratade två anställda över mitt huvud. Men inte om helgens fest och fylla, utan om en arbetsuppgift som behövde göras. En tredje gång hade kunden och hon i kassan en trevlig stund när de gav varandra smakråd om en ljusblå top.
Jag är ingen vän av att generalisera. Vissa kunder kan vara så nere i skiten och inte orka säga hej. En annan bara måste ta det där telefonsamtalet från storasystern som ligger på BB. Jag vill heller inte försvara alla butiksanställdas sätt. Även jag har känt mig snorkigt bemött. Men innan jag dömer försöker jag ha i åtanke att hen kanske har suttit i kassan i trettioelva timmar. Fått springa på toa och knappt hinna kissa. Fått slänga i sig lunchen och blivit körig i magen. Vara asstressad över allt som ska hinnas göras de ögonblick inga kunder kommer.
Vissa tycker att lite ohyfs ska butiksanställda tåla. Sluta gnäll, byt jobb. Vilket resonemang! De flesta jobbar i handeln för att de vill syssla med service. Varför ska det ingå i ens arbetsbeskrivning att folk inte kan bete sig? Det är en fråga om bra arbetsmiljö.
I helgen hälsade killen som sitter i kassan på mataffären på mig ute på gatan. Jag blev så glad. Missförstå mig rätt. Jag vill inte ha fler kompisar, men det där med att få ett leende och ett hej från en främling i kassan som sett en. Det kändes fint.
Butiken rymmer känslostormar. Det ska ni som jobbar där få bra betalt för. Och respekt.
Linnéa Klint
Tf chefredaktör och ansvarig utgivare
