Handelsnytt uppmärksammar i dag vad som hänt under de två månader som gått sedan domen föll.

Det var Handels som stämde Coop i Arbetsdomstolen efter att stormarknaden dragit ner på timmar på ett 40-tal anställda. Coop vann tvisten, vilket innebär att det numera inte finns något som stoppar en arbetsgivare att från en dag till en annan dra ner en heltid till deltid. Närsomhelst, från och med i morgon. På vilken anställd som helst. Ingen uppsägningstid, uppsägningslön, ingen hänsyn till antal arbetade år. Jahapp. Tack för de åren liksom.

På Coop handlade det om anställda som fick gå från heltid till 25 timmar, från en dag till en annan. Det märks på bankkontot så att säga. Och så har de Coop-anställda fått ansluta sig till det växande gänget som har för få timmar på sitt kontrakt och måste jaga timmar och finnas tillgängliga för att rycka in på lediga pass. Stress, ovisshet, oro. Ilska och sorg. Det tär. Coop hade rätt att dra ner på personal, men kunde välja att göra det på ett schyst sätt.

Mer symboliskt än i vittnesbåset i Arbetsdomstolen kan det väl knappast bli. Det är inte bara kvinnorna på Coop som drabbas. Detta är en fråga större än så. Det är främst kvinnor och kvinnodominerade branscher som drabbas av den ofrivilliga deltidsskiten. Det är jag förbannat trött på. En fast anställning på heltid borde vara en mänsklig rättighet. En grund för ett värdigt och tryggt liv. Och en grund för att kunna göra ett bra jobb. Det sistnämnda borde vara ett arbetsgivar-argument om något.

Linnéa Klint
Tf chefredaktör och ansvarig utgivare