I en dagligvaruhandel förekommer det ofta att man måste informera kunden om hur denne ska agera för att slutföra sitt köp. Det kan vara instruktioner kring hur kortet ska sättas in eller hur varorna bör hanteras för att inte gå sönder på bandet. I detta fall hade kunden gjort allt man kan önska sig fram tills det var dags att godkänna beloppet på displayen.

Kunden stod länge och funderade på hur han skulle kunna ta sig vidare för att slutföra. Jag säger då med van röst ”Och så trycker du på den gröna knappen igen för att godkänna köpet”. Kunden trycker på den röda knappen och rutinen med kortet måste tas om från början.

När vi åter igen är där som kunden ska trycka på ”klar” (den gröna knappen) så stannar kunden till och berättar att han är färgblind. Denna gång är det min tur att stanna upp och jag inser motvilligt att jag matchar min röda tröja.

Jag kläcker fram ett ”jag ber så hemskt mycket om ursäkt” och formulerar om min begäran till att han ska trycka på knappen längst ner till höger.

Köpet gick igenom utan anmärkning. Samtidigt småpratar jag med kunden och ursäktar min rutin som jag är övertygad om att kunden tog åt sig som en kränkning. Kunden tackar och börjar samla ihop sina varor i kassarna.

Sedan jobbar jag vidare, och efter ett par kunder till så inser jag att mannen står och tittar på mig. Jag möter hans blick och frågar om han glömt något eller om jag slagit in något fel. ”Inget illa” säger han vänligt. ”Det enda du har gjort fel är att be om ursäkt för mitt handikapp”.

Denna kommentar gör mig mållös, då jag i övrigt språkar med kunder på rutin och nästan kan räkna ut vilket svar eller vilken fråga jag kommer få tillbaka. Jag säger till slut ännu mer ursäktande ”det är inte ofta jag träffar personer som öppet säger att de är färgblinda, så åter igen, jag får be om ursäkt för min robotkommentar”.

Mannen ler nu ännu större och säger ”Ni svenskar tror att alla med en funktionsnedsättning tar åt sig så fort man belyser den. Att jag har en funktionsnedsättning är inget du ska be om ursäkt för. Fortsätt gärna med samma vänlighet och samma fraser, så tar jag mig fram med din hjälp när jag behöver den nästa gång.” Med det tackade han för sig och gick.

Jag har grubblat över detta. Vad var det egentliga budskapet? Uppfostras vi till att ursäkta andras funktionshinder?